Sommar, revyer, Almedalen och förödande politik

Ett lika säkert sommartecken som revyerna är, är Almedalen. Ett skådespel med manus och hållpunkter, där politiker försöker överträffa varandra i förträfflighet.

Jag är själv fritidspolitiker och tycker så klart att många av de diskussioner och seminarier som erbjuds hade varit intressanta att närvara på. Förhoppningen att få nya insikter, lära sig nya saker och förhoppningsvis få inspiration hade varit målet. Jag tycker även att en del av "skådespelet" är underhållande. Att evenemanget som sådant har exploderat i sin omfattning tycker jag är lite tråkigt för frågan är när det blir så stort att ingen orkar åka dit, eller orkar bevaka de mindre seminarierna för att allt är så stort.

Men det var egentligen inte det jag hade tänkt ventilera utan snarare politiken som sådan, eller snarare ibland bristen på politik. I Kristianstadsbladet kan man idag läsa ledaren "Sluta käbbla och håll ihop". Tidningens ledarskribent uppmanar i praktiken Jan Björklund, Liberalernas partiledare, att inte föra fram partiets ståndpunkter utan hålla ihop inom Alliansen, allt för att visa att man är ett regeringsdugligt alternativ till regeringen och dess samarbete med Vänsterpartiet. Hon skriver "Att L riktar taggarna mot M i stället för mot partierna utanför alliansen är bisarrt. Och skadligt för Sverige."

Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Blockpolitiken har gjort det svårt för väljarna att se skillnader mellan de olika partierna och jag förstår den hopplöshet man kan känna inför valet. Det spelar ingen roll att det finns olika partier att rösta på för antingen blir det en vänsterpolitik eller en högerpolitik, det finns ingen mittenväg att gå. Röstar man på Liberalerna vet man att man kommer få Moderaterna på köpet och röstar man på mitt eget Miljöparti så får man, så länge Alliansen säger att de ska gå till val tillsammans, räkna med att få Socialdemokraterna på köpet. Som bekant så delar vi inte alltid samma åsikt, precis som Liberalerna deklarerar att man inte delar samma åsikter som Moderaterna. En inställningen kan man unna sig som ett parti i opposition, och rimligen bör göra när man suttit i regering i åtta år med flera andra partier.

Blockpolitiken gynnar inte någon, utom möjligen Socialdemokraterna och Moderaterna. Vi som inte röstar på någon av de två stora, utan föredrar en medelväg som ofta är öppnare, friare och grönare utan att för den sakens skull äventyra statens skyddsnät, har svårare att driva igenom vår politik eftersom vi är låsta till vänster eller höger.

Det kan tyckas märkligt att jag som Miljöpartist tycker blockpolitiken är förödande, utan den hade vi sannolikt inte suttit i regering. Men jag vidhåller att blockpolitiken är förödande för Sverige och vår demokrati för den cementerar att det bara finns två alternativ, vänster eller höger. En riktigt mittenalternativ finns inte och kan inte heller uppstå som det ser ut idag.

Att hylla pappa

Igår var det Fars dag och social medier svämmades över av bilder på små barn med sin pappor. Hyllningarna var många. "Tack pappa för att du lärde mig..." började många och några som inte hade sin pappa kvar i livet visade bilder på en vacker gravsten.

Förutom det uppenbara att min pappa är sjuk och kroppsligt tynar bort vilket gör mig ledsen så funderade jag en del över min relation till pappa som den var när han fortfarande var frisk.
Jag var hos pappa varannan helg och två veckor på sommaren. De tidigaste minnen jag har kommer från när vi bodde i Kävlinge och jag har varit kanske 4-5 år gammal. Jag minns någon fest/tillställning när vi var ett par barn och vi gick iväg på området sent på kvällen och hur oroliga föräldrarna var. Jag minns en kväll när jag var rädd (åskade det kanske?) och gick in till pappa och somnade vid hans sängkant. Jag minns när pappa fick tvål i ögat (detta finns dessutom förevigat på foto). Jag minns Landskrona, Billeberga, Teckomatorp med blandade känslor. Mitt livs botten nåddes de åren men sen flyttade vi (själva) till Höör och livet byttes från moll till dur. Det är i Höör jag har de flesta minnena. Hur vi alltid åt köttsoppa och bullar på fredagskvällen och en inte särskilt varierad kost övriga dagar. Hur jag till slut lyckades få pappa att köpa kotlett och hur det tog några gånger innan vi lyckades steka dem utan att bränna dem.
Jag minns burken med det vita locket med apelsinmarmelad och jag minns att det alltid fanns Ballerinakex hemma. Hur jag skällde på honom för att han inte källsorterade enligt vått och torrt och att radion alltid var på med "Ring så spelar vi" och sen "Melodikrysset". Jag minns att chokladkalender tog mig två gånger att äta upp (blir ju så med varannan helg). Jag minns att vi nästan varje lördag jag var där (det kändes som varje gång i alla fall) åkte till farmor. Pappa tvättade kanske bilen eller höll på i verkstaden. Hos farmor fick vi riktigt hemlagad svensk husmanskost när den är som bäst (även om jag inte var särskilt förtjust i kålen runt kåldolmarna). Jag lekte i trädgården, eller på vinden och när jag var äldre så lånade jag farmors cykel och cyklade fram och tillbaka på grusvägen mellan huset och "stora" vägen.

Och så minns jag RIOMEK, Rolf Inge Olofsson Mek. Under åren i Kävlinge så hyrde han lokaler i byn (tror jag). Minns mest den långa spiraltrappan upp. Därefter så flyttade han alla grejerna till farmor och det var så klart en av anledningarna till att vi så ofta åkte dit. Minns de småplastbitarna och metallbitarna som skulle fixas. Minns den stora verktygstavlan där alla verktygen hade sin plats. Minns hur jag fick svarva i metall och borra i träplankor. Har alltid tyckt träslöjd var roligare än syslöjd och att få utlopp för det var så klart fantastiskt.

Så vad vill jag ha sagt?
Jag kan inte påstå att jag haft världens bästa pappa, inte ens i närheten. Tror kanske att jag lärde honom fler saker än han lärde mig. Önskar jag inte varje dag att han var frisk och inte sjuk? Önskar jag inte att min dotter skulle fått en annan relation än den hon får idag med en person som sitter i en stol och som inte kan kommunicera fast hjärnan är frisk? Givetvis. Men samtidigt så är det ju denna "semirelation" som format mig till den jag är och jag tycker bra om mig trots mina fel och brister.
Jag vet att pappa är stolt över mig för ibland får vi ögonkontakt och då känns det som om det uttalas tusen ord mellan oss. Jag skulle inte vilja ha en annan pappa trots allt.
Vi ses på söndag pappa!

Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

Igår, när jag plockade fram dagens kläder, stod jag och velade i strumplådan. Matchande strumpor eller "rockasockorna", kampanjen som ska lyfta att det är okej att vara annorlunda och att alla är lika värda ändå. Jag tvekande på vad jag skulle välja.

Rockasockorna är ju så klart ett bra statement och superviktigt. Alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut, om man har högt eller lågt IQ, är en fena på att mingla eller om man mest känner sig i vägen på sociala tillställningar, föddes med en hjärnskada eller en kromosomuppsättning annan än majoritetens. Alla har vi en funktion att fylla och något att tillföra till framtiden.

Det som stör mig är att det krävs att vi måste ha icke matchande strumpor en dag för att prata om detta. Precis som jag stör mig på att samhället fokuserar på ojämställdheten i samband med Internationella kvinnodagen. Det här ju något vi måste prata om varje dag för det händer ju varje dag! Har du ett funktionshinder/nedsättning så berör det dig varje dag!

- Dina medmänniskor tittar konstigt på dig och tänker ”aha Downs syndrom” och får då någon förutfattad mening om vem du är, vad du kan och framförallt vad du inte kan. Kanske tänker de ”Stackars, gå igenom livet med ett handikapp, kan inte vara lätt”.

- Du har en neurologisk sjukdom som gör att du ser lite konstig ut i ansiktet pga musklerna inte vet hur de ska jobba och du klickar ihållande med tungan. Ingen vågar sätta sig bredvid dig på tåget för att du är udda (och kanske farlig) men de vet inte att din hjärna är fullt frisk.

- Du sitter i rullstol och människorna på stan undviker din blick för de vet inte var de ska titta, på dig eller rullstolen. De vill inte vara oartiga och göra fel så då tittar de bort.

Just nu svämmas mitt Facebookflöde över av olika strumpor men imorgon är det borta och Facebook kommer återigen handla om vilka efterrätt som ska avnjutas till lördagsmyset och om det inte ändå är dags att ta fram grillen.

Hyckleri på hög nivå och jag är ärlig och inser att jag är en av dem för så är vi människor som flock. Vi behöver något som engagerar oss en kort sekund för sen tröttnar vi, vi orkar inte mer.

Jag för inte den dagliga kampen som många föräldrar gör, som måste kämpa för att deras barn ska få en meningsfull fritid för att det inte finns aktiviteter anpassade till deras förutsättningar, som måste kämpa med sin medmänniskors okunskap. Men jag lovar att bättra mig, som människa och som politiker. Att jobba för att öppna upp vårt samhälle och våra värderingar så att alla får plats oavsett vem du är och vill vara. Det är inte idag jag bidrar till kampen för att ett autistiskt barn eller ett barn med Aspergers eller Downs syndrom ska få rätt till den skolgång och fritid som de har rätt till. Det är alla andra dagar.
Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

50 shades och några reflektioner

Det är inte så ofta jag bloggar och om jag gör så är det ofta seriösa inlägg om orättvisa och världens ände.

Men denna gång tänkte jag göra något så mainstream som en lite reflektion av filmen "Fifty shades of Grey". Varför? Mest för att det är en film som verkar beröra på ett eller annat sätt. Ska tillägga att jag inte läst böckerna men ska ta och göra det nu.

Manuset
Manuset har fått en del kritik för att vara dåligt, mest beroende på brister hos böckerna. Jag har ingen massiv filmkunskap, är bara ännu en glad tyckare, men kan absolut förstå kritiken.  Vid några tillfälle känns det verkligen som om det försvann en sida eller två  eller att de klippte bort minst fem minuters dialog.

BDSM, vem underkastar sig vem
Förutom att det känns lite långsökt att en oskuld skulle tänka sig att hänge sig åt lättare BDSM typ tredje gången hon har sex (fast vad vet jag) så tycker jag nog att det är en jäkla massa snack för ingenting. Var det två, tre scener som utspelade sig i "lekrummet" Så mycket väsen för ingenting.

Det har pratats om att det inte är en introduktion till BDSM och nä det är det ju så klart inte. För ingen bygger ju ett sådant rum utan att man verkligen fått smak för det (och har en massa plats över). Att någon skulle bli våldsam, börja våldta och misshandla kvinnor pga den här filmen är skitsnack. Gör man det så har man tappat fotfästet redan innan. Det här är som mjukporr,  man får egentligen inte se någonting...

Kritiken att en kvinna underkastar sig en man frivilligt och låter honom dominera henne slog mig inte alls. Det är ju en del av deras avtal.
Jag vet att böckerna är annorlunda och att Mr Grey är absurt kontrollerande men eftersom jag inte läst dem kan jag inte kommentera det mer än att det låter vansinnigt osunt.
Istället tänkte jag en hel del på hur hon på sätt och vis dominerar honom. Att hon drar ut på svaret, lämnar "affärsmötet" med honom, får honom att tråna, att göra saker han aldrig gjort innan (romantik). Det är i sak inte samma typ av underkastelse som hon gör, men det handlar ändå om att utforska nya sidor av sig själv.
Skulle denna film vara det största bakslaget mot kvinnors kamp och framsteg? Nej knappast. I så fall missade ni delen där hon faktiskt inte stoppar det. Som kvinna kan du givetvis njuta av att vara undergiven  när det gäller sex utan att för den skull vilja vara det i arbets-, och familjelivet.

Mr Grey
Ja han är lite störd med sitt kontrollbehov och han har helt klart en tragisk och obearbetad historia bakom sig. Den borde han verkligen ta itu med.

Summan av kardemumman?
Ja filmen var sevärd men man får ta det för var det är, underhållning med lite tabubelagda ämnen som kittlar våra sinnen. Varken mer eller mindre.
Några i min närhet som sett den tyckte inte det kändes som två timmar men det tyckte jag. Inte så att jag tittade på klockan och suckade för att jag ville gå därifrån men jag var rätt nöjd när den var slut.
Nu ska jag ge mig på böckerna och jag kommer se de andra filmerna när de kommer. Inte för att jag toklängtar men för att det var bra underhållning.

Till dig som tänker rösta på SD i extra valet - få mig att förstå?

Läser på SvD Opinion om när de frågade väljarna hur de skulle rösta i extra valet. Här är en kommentar:

"Dags att alla partier sluta svartmåla sverigedemokraterna och börjar diskutera istället. Bara löjligt att tro att 800000 svenskar skulle vara nazister och främlighetsfientliga. Det handlar inte om att stoppa invandringen eller att skicka tillbaka folk, utan att se till att de som redan finns här kommer in i samhället på ett bra sätt samt att man försöker hjälpa folk på plats istället. Naturligtvis ska man hjälpa folk som har det svårt och kommer från krig och elände. Titta på våra grannländer och deras inställning där."

Detta verkar vara en vanlig kommentar. Hur kan de som tycker så här inte se vad som precis har hänt? Kan någon förklara för mig?

Må så vara att alla SD:s väljare inte är nazister och rasister (även om undersökningar kan hävda motsatsen) men att hänvisa till våra grannländer, där SD:s motsvarigheter är bland de största partierna och de kraftigt begränsat invandringen, och att det skulle vara ett riktmärke för Sverige så erkänner man ju att invandring är ett problem.

Visst har vi problem med integrationen, det är vi alla överens om, men som någon skrev på Facebook, vi har även problem inom skolan, vården och äldreomsorgen. Inte skickar vi iväg dem någonstans? Nej, vi jobbar på att hitta bättre lösningar.

Sen det där med att alla andra partier borde prata med dem. Varför egentligen? Visst de är folkvalda (även om mycket verkar vara missnöjesröstning) men det är ju inte så politik (eller livet) funkar. Man försöker hitta någon som delar ens åsikter och så försöker man få majoritet efter det. Det är därför Alliansen skapades, för att de delar grund- och människosyn, och det är därför S och MP bildade regering, för att de delar grund- och människosyn. Sen är det mycket runt omkring som de inte delar men basen är densamma. Ingen av de övriga partierna delar SD:s grund-och människosyn, varför ska de då samarbeta? Jag vill inte att MP ska börja samarbeta med dem för SD står för allt jag inte står för, alla människors lika värde.

Så till dig som tänker rösta på SD. Är det en missnöjesröstning eller delar du deras synsätt att invandringen måste stoppas (för det är ju nu uppenbart att detta är deras viktigaste för att inte säga enda fråga de vill driva).
Om du missnöjesröstar, vad tror du att du uppnår med detta? Vill du att SD ska växa sig starka och representera Sverige. Vill du att de ska styra landet?
Om du röstar för att stoppa invandringen, vad då ärlig med det. Säg att du delar deras åsikter och så kan vi ha ett samtal om det istället. Jag delar i så fall inte din åsikt men jag kan acceptera att du har den.

...och för en knapp minut så var allt perfekt...

Småbarnslivet är sällan idylliskt. Inte så att jag ångrar att fick vår dotter, absolut inte, men livet är vansinnigt inrutat. Jag kan berätta precis vad jag gör en måndagskväll kl 17:10 och exakt vad jag gör timmen senare. På helgerna är det lite annorlunda men inte så värst mycket.
Men så ibland så infinner sig en sånt där rusigt lyckoögonblick...

Det var i tisdags. Maken är ledig på tisdagar och då hemma med dottern. Vi hade i helgen röjt i garaget och när jag kom hem åkte vi iväg och slängde det som skulle slängas. Därefter åkte vi till affären och handlade. Allt flöt på bra och eftersom jag åkt hem lite tidigare (tur för det för sen strulade tågen och jag hade nog inte kommit hem alls) så hade vi hunnit med alla ärende. Vi brukar äta kl 18 men maten påbörjades först kl 18 men tacos (på hjortfärs för övrigt) tar ju typ tio minuter att slänga ihop så vi var inte så sena.

Eftersom dottern (2 år i mars) vill vara där det händer så brukar hon sitta på en pall i köket och bläddra i reklamen när jag lagar mat. I tisdags satte jag på radio när jag lagade mat eftersom de kör "6 klassiker kl 6) på Mix megapol. Och under Herreys "gylleneskolåt" så började jag sjunga med lite högre. Maken dukade och sjöng med han med. Dottern var ju inte sen på det och började snurra rundor i köket och böja på knäna (så hon dansar).

Precis där och då. I ett "gylleneskoögonblick" så kändes allt så där löjligt perfekt. Alla var glada. Alla var friska. Ingen var trött och gnällig. Ingen var stressad. Allt var bara bra. Så där bra så att jag verkligen reflekterade över det i några sekunder... och insåg att jag måste skriva om det :)

För det är ju de där små ögonblicken som gör att man orkar harva på i vardagen. Det låter så klyschigt men när man är mitt uppe i det så stämmer det ju.

Övrigt värt att notera: Nu har adventsljusstaken kommit upp på kontoret och jag drack lite glögg igår. Nu är det minsann snart advent och jul!

Moster och broster?

Med surfplattan intåg i livet så hoppas jag nu äntligen få liv i bloggen igen.

Det är mycket på gång i livet men det får komma senare för idag har jag en fråga till er, vad kallar ni de extra far- och morföräldrar som finns i era liv?

Själv har jag växt upp med en farmor, en farfar, en morfar, en mormor och så Torbjörn, mormors sambo. Min mormor träffade Torbjörn några månader innan jag föddes så han är ju inte på något sätt en ny person i mitt liv, han har alltid varit där men jag har inte kallat honom morfar. Kanske som liten men det är inget jag minns idag så det försvann nog tidigt i så fall.

Någonstans vid 9-10 års ålder träffade min mamma min systers pappa. På så vis fick jag en extra farmor och farfar. Eftersom de inte hade några andra barnbarn vid den tiden så betydde jag så klart mycket för dem, precis som de betydde mycket för mig eftersom jag inte träffade min riktiga farmor och farfar så mycket. Men jag kallade dem aldrig något annat än deras förnamn.

Detta är inget jag egentligen funderat över förrän jag själv fick barn. Vad ska jag säga till dottern när vi ska åka till Sagas mormor och hennes sambo? Ska jag säga morfar Anders? Och vad ska jag kalla farfars sambo? Försökte ett tag anstränga mig och säga just morfar Anders men det föll sig inte naturligt så till slut blev det "bara" mormor och Anders.

Det är inte så att jag lägger en värdering i det, att man är mer värd för att man har en biologisk koppling, det faller sig bara inte naturligt att säga det.

Så, hur gör ni andra? Vad har ni kallat nya familjemedlemmar och vad säger ni till era barn?

På söndag är det val...

På söndag är det val till kommun, landsting (region) och riksdag. Hur mycket jag än personligen tjänar (i pengar) på Alliansens politik tillhör jag den grupp som tycker att jag har det så bra även om jag betalar mer i skatt att jag gärna delar med mig av mitt blygsamma överflöd till de som inte har något överflöd alls.

Jag är inte särskilt förtjust i Reinfeldts sommartal som indirekt flörtade med SD tillräckligt mycket för att de valde att inte slå på stora trumman i valrörelsen, utan istället använde statsministerns argument som sina egna. "Vi ljuger inte, t.o.m statsministern säger att det är så här." Detta är väldigt olyckligt och även om jag innersta inne inte tror det var meningen att det skulle bli så, så kan jag ändå inte släppa tanken på att det kanske ändå var tänkt. Inte så att jättemånga fler väljer att rösta på SD men kanske att några osäker väljare tror på skrämseltaktiken och röstar blått igen...

Jag hoppas och tror ändå att medmänskligheten vinner, att miljön vinner, att vår framtid vinner. På söndag kl 20.00 vet vi mer...

1 år...

Det var lite mer än ett år sedan jag skrev på bloggen men jag lovar att jag lever trots att det var ett tag sen. Jag har bara skaffat barn och hus...

Ska försöka skriva mer regelbundet för åsikter har jag ju inte slutat ha, snarare tvärtom...

Glad torsdag!

Rör inte mitt kött! (När blev kött en rättighet?)

Jordbruksverket har idag släppt en rapport om den svenska köttkonsumtionen och ett av förslagen för att få den att minska är att man borde inför en köttskatt. Föga förvånande har varken finansministern eller jordbruksministern nappat.

Om skatt är det ultimata sättet att minska vår köttkonsumtion låter jag vara osagt men tydligen ska beräkningar från Chalmers visa att en skatt som genererar en ökning av köttpriset på 15kr/kg skulle föra med sig en minskning med 15%.

Hur som helst. Det jag mest blivit förvånad över (fast man inte borde bli det) är människors reaktioner på förslaget. Människor blir arga för att man måste minska sin konsumtion, det är orättvist mot de som inte har det så gott ställt i Sverige och tänk på alla bönder!!!
Människor är så inställda på att äta kött är en rättighet och man ska minsann kunna äta det varje dag!

Senaste numret av Effekt handlade om kött.

Nu tillhör jag dem som äter kött, och sannolikt lite för mycket också, men inte skulle jag bli arg för att någon skulle föreslå en köttskatt. Jag vet ju att kött, och då särskilt nötkött, tar mycket resurser i anspråk och lika gärna som jag accepterar alkoholskatten så hade jag även accepterat en köttskatt. Jag hade även accepterat höjda priser på annan onyttig mat/snacks om man istället sänkt det som är nyttigt. Hade matmomsen sänkts till 6% på KRAV-märkt så hade sannolikt en försäljningsökning skett.

All konsumtion ökar när det är billigt och det är ju också därför vi har ett slit och släng samhälle överlag. Vi slänger enormt mycket mat, häller ut mjölk som absolut funkar att dricka men där "bäst-före" datumet passerat och vi köper tekniska prylar och kläder lika ofta som vi byter underkläder. Priset på vad en vara faktiskt kostar att producera borde återspeglas i vad vi konsumenter betalar.

Jag minns fredagskvällarna när jag var liten. Att få äta ris, bearnaisesås och stekt kotlett var så himla gott! Jag kan fortfarande minnas vilka skålar vi använde och doften från köttet var himmelsk. det var fest och fredagsmys (innan begreppet uppfunnits)!
Men det var säkert också så gott för att vi inte åt det varje dag. I veckorna var det lite "enklare" mat och det gjorde ju inget, det var ju gott det med. Det gjorde ju också fredagskotletten så mycket festligare.

När man äter något sällan så blir det så mycket godare (hur enkelt och trivialt det än må vara). Precis som man blir mer uppspelt inför en ny tröja om man inte köper nya kläder varje månad.

All konsumtion påverkar vår värld och därför är det så mycket viktigare att ju fler vi blir på jorden, ju mer måste vi begränsa vår egen konsumtion. I inledningsfasen kommer vi säkert känna oss olyckliga men i det långa loppet tror och hoppas jag att vi blir lyckligare eftersom vi värdesätter det vi har så mycket mer.

Ja, jag kom ifrån köttspåret lite men principen är densamma där som med alla annan konsumtion...

Bakom de rosa molnen...

Efter att de ”klassiska” 12 veckorna av graviditeten gått så köpte jag en bok som jag tänkte ha som dagbok under graviditeten. Där tänkte jag skriva alla funderingar som hade med livet att göra, både de som de facto hade med graviditeten att göra men också allt det där andra i livet. Till saken hör att jag mer eller mindre regelbundet skrivit dagbok under hela 1990-talet och de första åren in på det nya millenniet så det var i sig inget nytt fenomen.

I början skrev jag en del om känslorna, när vi berättade för familj, vänner och kollegor och en del förväntningar man hade. Men sen tog det stopp. Under flera månader var det inte så omvälvande som jag trott det skulle bli. Livet fortsatte ju och det kom upp andra saker som behövde åtgärdas och även om graviditeten var efterlängtad så var det ju bara en lång väntan. Jag hade inte så mycket besvär (tack och lov) så magen, och jag, växte och frodades och det var som förr fast ändå inte.

Klart det kändes märkligt när man under sommaren var på IKEA och faktiskt tittade ordentligt på tex skötbord och spjälsäng men livet fortsatte ju. Sommaren blev höst och helgerna uppbokade så vi köpte rätt så tidigt hem de där grejerna från IKEA. Vi fixade till arbetsrummet, som vi skulle gjort i många år, och monterade upp spjälsängen så att både vi och katten kunde vänja oss lite. Det kändes konstigt till en början men livet fortsatte ju.

Så för ungefär en månad sen, i början på december, var det dags för glukosbelastning och jag hade börjat få lite ont i benet när jag låg på sidan eller gick mycket. Pratade lite med barnmorskan om det och hon misstänkte att en nerv var i kläm. Eftersom jag inte påverkades jättemycket av det så lät vi det bero. Blev det värre fick jag höra av mig och en läkare fick titta på det.

Smärtan blev hela tiden lite lite värre men jag tröstade mig med att det kunde varit värre. Har vänner och bekanta som är sjukskrivna pga foglossning, ligger inlagda på sjukhus för havandeskapsförgiftning eller för att förlossningen inte ska dra igång för tidigt så jämfört med dem hade jag ju det riktigt bra. Men dagarna gick och den där trösten att andra hade det värre kändes klenare och klenare.

Så kom den där dagen när det faktiskt inte alls var kul. Igår närmare bestämt. Jag hade haft mer eller mindre ont hela dagen när jag gick och ibland även när jag satt ner. När jag kom hem låg jag länge i soffan för att det skulle mildras lite. Det gick sisådär. Trots att jag sovit väldigt få (4,5) timmar natten innan och inte kunnat sova min vanliga powernap på eftermiddagsfikan så hade jag svårt att sova. Kanske är det kroppen som håller på att ställa om sig…
Pga graviditeten så kan jag inte ta min vanliga medicin mot mina trånga näsgångar så det tillsammans med graviditetsnästäppan så har jag ett tag haft tre kuddar i sängen så att jag sovit halsittandes. Pga smärtan i nerven (eller vad det nu är) så kan jag inte sova på sidan som jag alltid gör annars så det får bli på rygg. De som varit gravida eller överviktiga för den delen, vet hur lagom kul det är att sova på rygg med ett gäng extra kilo på magen/lungorna.

Allt detta har varit hanterbart men igår natt blev det för mycket. Jag hade lika gärna kunnat sätta mig upp i sängen och börjat storgråta. Jag kunde inte hitta en bekväm ställning som jag visste även var skön att vakna upp ifrån, det pep från luftrören när jag andades och varannan inandning fick jag ta ett extra djupt andetag för det kändes som jag inte fick luft, vilket tillsammans med min nya förkylning gjorde att jag hostade vilket i sin tur gjorde att jag nästan kissade på mig för så slapp är muskulaturen i underlivet… (Inte så roligt att läsa men så är verkligheten). Tillslut gav jag upp, la mig på sidan och halvt utmattad till ljudet av pipet från andningen somnade jag.

Imorse vaknade jag av en koffeinstinn tupp. Jag hade tydligen råkat ändra väckningssignal från lite diskreta pip/pingljud till en tupp. Jag kunde knappt röra mig men lyckades kravla mig upp ur sängen. Varje steg jag tog gjorde ont men det var hanterbart.
Nä, det är inte så illa som vissa har det men några små rosa fluff fluff moln har jag knappast sett röken av. Jag vet att det är övergående men just när det är som värst så känns det inte som någon tröst alls. Det är ju nu jag har ont…

Magen vecka 33+0

För övrigt så är allt bra med bebisen. Den väger som den ska och rör sig som den ska. Det är skönt det i alla fall.

Idag har jag 18 arbetsdagar kvar innan föräldraledighet och 45 dagar till beräknad ankomst av litet barn. Däremellan ska jag förhoppningsvis hinna rotfylla en tand, sticka färdigt en babyfilt och se Die Hard på bio.

Jag är inte rasist men...

Jag satt och fnulade på ett inlägg på tåget hem och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle kalla inlägget men jag tror det blir bra så här...

Under de senaste veckorna har diskussionerna kring rasism hamnat högre upp på agendan, i landets alla fikarum, korridorer och inte minst sociala forum och internet. Jag vet inte om det började med "Liten Skär och alla små Brokiga" men vi kan väl börja där.
Diskussionen kom att handla om vilka förutfattade meningar vi har och hur vi tolkar hudfärg. Skaparna bakom "Liten Skär och alla små Brokiga" menade att de inte alls syftade till att såra någon och jag tror absolut inte det varit deras mening heller.

Några veckor senare så kommer det fram filmer där några av Sverigedemokraternas, (SD), främsta toppolitiker säger flertalet rasistiska saker till en man, kallar en kvinna hora och beväpnar sig med järnrör. De kunde så klart inte sitta kvar i ledningen och SD:s partiledare fick rensa i leden. Ingen är väl egentligen förvånad. SD är ett främlingsfientligt parti oavsett vad de vill låta påskinna.

I samband med detta så fick också SD bland sitt högsta stöd i opinionsmätningarna och många undrade varför.

Det gjorde jag också. Kunde verkligen människor vara så fientligt inställda till invandrare och flyktingar att man var beredd att faktiskt rösta på SD? Tydligen...

Nu kan ju historien bevisa att denna typ av partier lättare får framgångar i lågkonjunkturer och när klimatet är tuffare i samhället, så kanske man inte ska beräkna att SD skulle få mer än 8% nästa gång det är val.

Samtidigt så visar det ändå en tydlig signal i samhället. Tålamodet tryter och när jobben minskar i antal, det är tuffare att försörja så blir man avundsjuk på de som har pengar. Det är ju ett på sätt och vis naturligt beteende när vi släpper fram och ut "grottmänniskan" i oss. Det som är så märkligt är dock inte att vi plötsligt ryter till mot tex politiker som tjänar lätta pengar när de lämnat riksdagen tack vare deras garantier utan att vi vänder oss mot de som står lägre ner på samhällets stege, de som redan ligger ner.

Plötsligt så är det för jävligt att invandrare kan få bonus om de lär sig svenska fort och de kommer bara hit och lever på socialbidrag!!! Fy f*n för invandrare!!! De vill inte jobba och de tar pengar vi kunde använt till våra gamla och sjuka!
Fast jag är inte rasist!!!

Ja en större paradox får man leta efter... För visst är det lätt att låta frustrationen få fritt spel men vad hjälper det och finns det egentligen någon grund för tankarna?

För inte så länge sedan släpptes en rapport om just SFI-bonusen. Det är rätt så höga krav för att få del av bonusen och tittade man på vem som fått ta del av pengarna så var merparten inte den invandraren som vi tror oss känna till via tidningarna utan istället t.ex amerikaner eller västeuropeer som invandrat.

Jag var på väg att redogöra för reglerna kring socialbidrag men kom på mig själv med att det faktiskt inte ska behövas för det är inte det som är problemet. Det är ju den s.k vardagsrasismen och vår människosyn!

Det finns de som börjar meningar med "Jag är inte rasist" men i nästa andetag pratar de om "blåneger" "negerboll" "blatteskor". Det går faktiskt inte. Det spelar ingen roll att du egentligen inte menar något illa för det är speglar ändå din människosyn. Du nedvärderar någon som inte ser ut som dig. Skitsnack säger du? Ja men varför då inte ändra ditt ordval?

Och om du verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda varför använder du argument som att "invandrare bara..." Det går faktiskt inte. Invandrare må vara en grupp människor i statistiken men det är ingen homogen grupp. Det finns människor som flytt från krig och orättvisor, flyttat hit när Sverige behövde arbetskraft och som faktiskt bott här längre än vad du och jag gjort. Och däremellan finns det lika många historier som det finns människor.

Själv är jag stolt över att bo i ett land som välkomnar de som inte längre kan bo i sina egna länder. Jag jobbar dagligen med mina fördomar för att faktiskt bli en bättre människa. Framförallt för att vi snart ska få vårt första barn och jag vill inte att det ska växa upp i ett hem där man vid köksbordet pratar om negerbollar. En struntsak kan tyckas men det är principen. Det ÄR en chokladboll och inget annat för det är det den innehåller.

Ja, det blev långt inlägg men jag känner mig verkligen upprörd över att människor i min omgivning nedvärderar människor som inte är födda i Sverige och som kommit hit pga tragiska omständigheter.
Att skänka pengar till Musikhjälpen, som verkligen är rätt och viktigt, gör att vi gladeligen öppnar våra plånböcker men att låta någon fly hit och bo här och gå i skola med ditt barn. DÄR går gränsen!!!

Jag är inte rasist. Punkt och inget men.

De "små" sakerna i livet

Ja det är högt och lågt på bloggen... Ibland rasar jag mot orättvisor och så kommer det ibland dagar som denna. När man istället förundras över de små sakerna i livet.

Eller ja, små och små... Jag går in i sista tredjedelen av graviditeten idag och kan nu "se fram emot" att det bara blir "värre". Större, tyngre och tröttare. Men det är så det är och med tanke på att jag mår bra i övrigt så ska jag nog överleva det också.

Statusuppdatering från magen:

Vecka 25

Fostret är ungefär 33 centimeter och väger runt 700 gram. Det kan knyta sina händer och även få tag på sina fötter. Näsborrarna börjar öppna sig.
Fostret kan nu känna smärta och reagerar på beröring, till exempel från en tvilling. Det har en egen rytm i magen då det sover eller är vaket. Fostret liknar alltmer ett nyfött barn i kroppens proportioner, och har samlat på sig mer fett.

Källa 1177.se


Det jag är mest förundrad över just nu är känslan när den lilla krabaten fnattar rundor. Ibland är det lite mysigt, ibland är det tämligen obehagligt och ibland skrattar jag högt åt det. Sen senaste gjorde jag igår när vi gått och lagt oss. Det var full fart på den lilla krabaten och plötsligt så gjorde h*n vad som kändes som en trippelsaltomortal (eller vad det nu kan tänkas heta) och det kittlade till precis som när de släpper på bromsen till "Fritt fall". Jag skrattade verkligen högt och Pontus tittade lite misstänksamt mot mig :)

Jag förundras också över den eftermiddagströtthet som infinner sig i stort sett varje arbetsdag mellan kl 13 och 14. Den lamslår mig helt och jag kan nästan somna ståendes känns det som.

Idag är det fredag och jag ska hem och sy (ja, du läste rätt, jag ska SY). Iofs bara ett litet draperi till barngarderoben men med tanke på att jag syr ca 1 gång vart femte år så hör det onekligen till ovanligheterna.

Imorgon kommer familjen Jurvanen på besök så det blir full fart. Vi har inte träffats sen deras bröllop så det finns en del att prata om :)

Jag skulle också kunna skriva något om Allsvenskan som avslutas på söndag men jag gör det nog nästa vecka istället...

Trevlig Allhelgonahelg!

Blogga för varenda unge!

Jag har ibland svårt för alla galor som är till förmån för barn, sjuka, hjältar osv. Jag vet att de är viktiga för det finns många som kanske bara uppmärksammar frågeställningarna just då men annars så tycker jag att det är något som borde leva sida vid sida med allt annat. Jag brukar också vara lite kinkig ibland och tycka att jag hellre skänker pengar till t.ex. Läkare utan Gränser för jag vet hur bokstavligen livsviktigt deras arbete är.

Men så ibland får även jag mig en tankeställare om livet här hemma. De senaste åren har det varit mycket diskussioner om utvisningar av barn eller familjer med barn som mått så dåligt att det enda rätta mänskliga att gör är att låta de stanna.

Men ibland behöver man inte ens gå så långt som till människor på flykt. Läste lite ur Unicefs rapport om det sociala utanförskapet i Sverige och ögon tårades. Dels för att barnen och ungdomarnas berättelser är gripande men också för att jag delvis känner igen mig. Att ha växt upp med en ensamstående mamma var ibland tufft. Det fanns inte pengar till några dyra semesterresor eller fina märkeskläder. Nu säger väl de flesta att det inte är viktigt men det är faktiskt inte riktigt sant. Klart att kärlek, mat och vatten är viktigt men sen då? Man vill ju känna tillhörighet i en grupp oavsett hur den gruppen ser ut, vilken klädstil som gäller eller vilken musik man lyssnar på.

Nu har jag inte haft det så tufft som många andra har det men känslorna är desamma för det är utifrån ditt eget perspektiv och din egen situation.

Nu när jag och maken själv väntar vårt första barn så pratar vi ju en hel del om vad som är viktigt när det gäller uppfostran, att saker inte är slit och släng, att visa respekt osv. Att det blir tuffare ekonomiskt när man är hemma och föräldraledig är ingen hemlighet men tack och lov så behöver vi inte oroa oss så mycket för det som jag tror min mamma gjorde när det var en vecka kvar till lön och både jag och min 12 år yngre syster bodde hemma.

Det minsta du som läser detta kan göra är att skriva under Unicefs namninsamling till förmån för barnen här hemma. De är lika viktiga som barnen i Syrien eller Sudsudan.

När slutar jag att vara jag och istället bli allmän egendom?

Den senaste veckan har på olika sätt präglats av frågan "När slutar jag att vara jag".

På Tupperwaredemo i torsdags pratade vi om att svenskar ofta identifierar sig med sitt jobb (särskilt den äldre generationen). Man presenterar sig med sitt namn och inom loppet av några sekunder så kommer frågan garanterat upp om vad man gör/jobbar med. För att det är vem vi är...

I och med graviditeten så har jag också flera gånger fått frågan "Hur mår du?". När frågan kommer från någon inom vården så är det inte så konstigt, det är ju därför jag är där, för att kolla av hur jag och barnet mår.

Men på sistone har jag börjat reagera när vänner och delvis delar ur familjen börjar med att ställa samma fråga när de innan har frågat "Hur är läget?" eller "Allt bra?". Jag förstår ju förstås att de menar väl men det känns som alla helt plötsligt blivit intresserade av min fysiska hälsa. Som om jag just nu bara väntar barn och inte är mitt vanliga jag längre. Nu när jag dessutom har förmånen av att må väldigt bra när de sista månaderna närmar sig så känns det ju än mer "oväsentligt".
Varför ändrar man ens frågan överhuvudtaget? Ställer man frågan "Läget?", "Allt bra annars?" så kan man ju fortfarande få en graviditetsrapport om det är nu det man vill ha.
Det är ju inte osannolikt att jag varit likadan själv innan men jag hoppas på bättring framöver.

Fast det som ändå känns mest konstigt är känslan av att min mage plötsligt blivit allmän egendom. Jag kommer ihåg att jag tidigt i graviditeten läste ett inlägg om en tjej som tyckte det var skitjobbigt när folk kom fram och tog på hennes mage och frågade just "Hur mår du?". Då förstod jag inte riktigt vad hon menade men nu gör jag det! Har haft flera släktingar som kommit fram när vi träffats och frågat "Hur det är med magen?" och klappat den. Jag har ingen jättestor privat sfär men där går gränsen. Vill du ta på min mage kan du väl i alla fall fråga först? Du tar ju i regel inte på någon annans kroppsdel utan att fråga först (barn, partner och överförfriskade personer undanräknat). Återigen förstår jag förstås att det är av välvilja och nyfikenhet men hallå det är min mage. Visst ligger det en bebis där inne och skvalpar och fnattar rundor men det är fortfarande i min kropp och mellan barnet och alla är fortfarande MIN mage.
Ventilerade lite av detta med min mamma och hon kände likadant när hon väntade min syster och just av den anledningen har inte hon klappat min mage.

För övrigt så märks det också att svägerskan fick barn i somras för jag i helgen fått höra att jag inte var så stor (återigen magen) jämfört med henne. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta? Vad är det för kommentar egentligen och skulle det överhuvudtaget vara konstigt? Jag är minst 10 cm längre än henne och när jag drar storlek 46 i kläder så drar hon 36. Det finns väl inget som är lika med våra kroppar och våra förutsättningar förutom möjligen att när vi väl försökte på allvar så blev vi gravida med en gång. Men sen slutar ju alla likheter...
Fasar lite för den dagen vårt barn föds, h*n kommer bli jämförd med sin kusin hela tiden. Vikt, längd, när de första stegen tas osv. Ett sådant beteende kommer ju inte gagna någon av de små.

Ja, nu ska jag inte gnälla mer... Trevlig vecka på er!
På torsdag är det dags för nästa barnmorskebesök och första gången vi får lyssna på krabatens hjärtslag :)

"War on coal" och att världens öde delvis ligger i amerikanernas händer

Läste ett inlägg på Supermiljöbloggen om Mitt Romneys senaste utspel i miljödebatten inför det amerikanska presidentvalet. Vad jag har förstått så är republikanerna som grupp generellt sett kritiska till miljöproblemen och menar att det inte påverkas av människan och vissa personer menar även att det är Guds straff och att Gud löser det. Det finns säkert också någon som skyller det på muslimerna också.

Hur som helst. Oavsett vad man tycker om miljöproblematiken så är nog de flesta (vettiga) människor överens om att fossila bränsle inte är lösningen för framtiden. Att vi sen inte alltid över överens om vad som är det bästa alternativet och hur vi ska nå dit är en annan sak. Men problematiken i grunden måste ju ändå vara respekt, empatin och förståelse.

Kanske är det som Romney säger, att USA har kol för 250 år framöver, men att fortsätta den meningen med "Varför ska vi då inte använda det" tycker jag visar en bristande respekt för allt annat levande på denna jordklot. Låt säga att USA fortsätter att använda kol. Då undrar jag om de menar att det inte kommer påverka jorden alls eller om det inte kommer påverka just USA.

Om de syftar på det första så undrar jag hur blind man kan vara för det faktum att man släpper ut nya partiklar i luften som måste ta vägen någonstans, och ingenting man tillför försvinner. Det är ju därför även något så harmlöst som vattenånga kan medföra stora problem på fel plats. Om de istället syftar på det andra så tycker jag nästan det är värre. Dels så visar man tydligt att man inte respekterar människorna som bor i andra delar av världen och dessutom så verkar man ju tro att man lever i ett slutet ekosystem där man inte påverkas av vad andra människor gör.

Jag förstår att det är en tacksam retorik att använda. Människor i grupp är lata och bekväma av sig och om det är svårt att inse att man måste ändra sin livsstil och hållning så är det än svårare att faktiskt göra det.

Jag kan inte annat än hoppas att Obama blir omvald. Jag är inte helt insatt i deras inrikespolitik men jag tycker mig veta tillräckligt för att anse att Obama står för en mer human inställning till livet och sina medmänniskor. Till exempel så känns retoriken som Romney använder när man ska vara hårdare mot Iran inte helt betryggande. Jag vet inte hur Irans ledning och ignorans av mänskliga rättigheter ska hanteras men vapen är knappast en bra lösning. Och det borde även amerikanerna lärt sig (igen).

För även om det amerikanska valet handlar mycket om sysselsättning och hur man ska få fler jobb (vilken politik gör inte det idag) så är det ändå så att det amerikanska valet inte bara berör amerikanerna utan faktiskt hela jorden med alla dess levande organismer, både när det gäller miljön men även mänskliga rättigheter. Det är inte okej att ha kvar en inrättning som Gitmo, lika lite som jag personligen tycker att staten ska lägga sig i en kvinnas rätt till abort eller inte, lika lite som ETT land ensamt ska bestämma när man borde avsätta ett annats land diktator eller inte.

Jag förstår att det för en "vanlig" amerikansk medborgare är svårt att se (och välja efter) de större perspektiven men faktum kvarstår, deras val blir allas våra konsekvenser.

Lycka till den 6:e november!

Nedräkning på riktigt!

Ja nu när halva tiden gått så kan man ju faktiskt räkna ner på riktigt. Hittade den här lilla söta nedräknaren :)

21 februari är det tänkt att den lilla krabaten ska komma ut men i väntan på det så ska vi köpa lite garderober och fixa till i arbetsrummet och garderoben/klädkammaren (modell halvstor) i hallen ska förberedas så det får plats en vagn.
Vagn har vi för övrigt fått av min kusin och spjälsäng och babysitter har vi bokat från makens kusin.

Tanken är att om allt går bra så ska jag jobba t.o.m den 1 februari och sen inte komma tillbaka till jobbet förrän i januari året därpå.

Men livet fortsätter ju så klart runt omkring. Helgerna när maken är ledig är inbokade i oktober och november och julen ska firas hemma hos oss så det blir nog till att baka lite kakor och julgodis i december. Sen är det liksom dags på nått sätt :)  

Ber redan om ursäkt för ett långt inlägg...

Att tiden går fort när man har roligt är ju allmänt känt och visst ligger det något i det.

Jag skulle nog vilja påstå att hela denna sensommar/höst har har gått väldigt fort för vi har varit uppbokade på än den ena, än den andra roliga aktiviteten.

Den största förändringen är ju förstås att vi väntar vårt första barn. Enligt sjukhusets magiska kalkylator är det beräknat till den 21 februari och om allt går enligt planerna så jobbar jag tom fredagen den 1:e februari och går sedan hem och återkommer inte förrän den 2 januari året därpå.

I måndags var vi på första riktiga ultraljudet. Jag hade gått på ett tidigt i vecka 12 också för kontrollfreaket i mig tyckte inte om att vänta till nästan halva graviditeten gått innan jag fick bekräftat att allt var som det skulle.
Eftersom maken inte hade möjlighet att ta ledigt med så kort varsel (fick en tid "privat" tack vare ett återbud) så lovade jag dyrt och heligt att inte titta så jag låg på britsen med huvudet bortvänt :)
Läkarens kommentar då var "Det är en livlig liten krabat på 4 cm" och allt såg bra ut. Då var jag i vecka 11+6.

Nu, några veckor senare (17+3), så var det en skygg och fundersam lite bebis som till stora delar av undersökningen låg med sin rygg "utåt" och tittade inåt mot min rygg. Detta gjorde att barnmorskan fick leta lite extra och ibland trycka rätt så rejält för att kunna se relevanta delar av den lilla kroppen. När hon efter 30 minuter nästan var färdig så hade hon sett allt utom diafragman och heller inte lyckats ta några bilder. Det lutade åt ett återbesök och sekunden efter hon uttalat de orden högt så vände den lilla bebisen snällt på sig så hon fick se diafragman och även lyckades ta tre bilder.
Anledningen till att vi tyckte den såg fundersam ut var för att handen tidvis var under hakan som om den satt och filosoferade :)
Det sista barnmorskan frågade var om vi undrade något annat (underförstått "Vill ni veta om ni väntar en flicka eller pojke") och vi sa att vi var nöjda och så begav vi oss iväg.

Hej hej!

Många säger att det är fantastiskt att få se det lilla livet för första gången och visst var det så! Just vid tillfällena när man verkligen såg hur den rörde sig kändes det helt fantastiskt, som om den vinkade till oss (fast den så klart inte gjorde det).

Det som slog mig mest var dock hur fort den känslan gick över...
Jag är kanske för mycket realist för att bli "swept away" men rätt så snart så gick den där första känslan över och livet går ju vidare. Inte så att jag inte är lycklig, det är jag absolut och jag ser fram emot att vara hemma och se en liten individ växa upp och formas. Men det är inte så att jag går omkring på små rosa moln. Det är fullt ös på jobbet så det blir ofta långa dagar och helgerna är mer eller mindre uppbokade.

Jaja, vad är väl en bal på slottet... För att väga upp min realism så har jag snart stickat en finfin och fluffig babyfilt och om det hela blir bra så gör jag nog en till fluffig och en mindre fluffig :)
Nämnde jag att jag broderar en tavla också (som min mamma iofs köpt till mig...)

Så här ska filten se ut när den är färdig!
Barnet har inget med vår filt att göra :)

Lyckat bröllop!

Ja så var de äntligen gifta!

Vännen Diana och hennes numera make Mika fick så varandra utanför Ellinge slott i lördags, en solig och (väldigt) blåsig lördag. Inga många ögon var torra efter den fina vigseln med bl.a. solosång av systern och det var så där vackert som bara bröllop kan vara.
Själv grät jag inget men jag log så jag nästan fick kramp och när de efter vigseln gick upp mot borggården så svävade jag nästan fram av sån lyckokänsla i hela kroppen.
Nu ljög jag ju faktiskt. Jag fällde någon tår när den ena hälften i brudparet knappt fick fram orden i löften. Det blev ju på sätt och vis en påminnelse om vårt eget bröllop så jag vet ju precis den känslan när man måste pressa fram orden för det är så mycket känslor på en gång.
Men ganska snabbt infann sig den där totala lyckokänslan och när jag och maken gick upp längs grusgången hand-i-hand så strålade vi ikapp med solen.
Det var bara så där perfekt allt :)


Efter lite gemensam fotografering så blev det mingel och efter brudskålen så började mitt ansvar som toastmadame på allvar. Det hade inte varit så många tal anmälda på för hand så jag hoppades att det skulle rassla till lite och visst gjorde blev det så (efter lite vin, lagom till efter desserten).

Jag (tror) jag var bland de första som fick reda på deras bröllopsplaner så det har varit en rolig resa att få följa med och titta på klänning till henne, väst till honom, diskutera alla små och stora detaljer och få avsluta det med att få äta en gemensam frukost dagen efter när vi alla var så där glada (och slitna).

Det finns så mycket att säga om bröllopet men ord räcker inte till så jag lämnar det. Det var lyckat helt enkelt! Inga pinsamma tal, inga andra pinsamheter (även om min make showade så är han ju så nykter också), de ammande barnen som var med var så tysta och tillfreds och parets gemensamma dotter underhöll sig med en Hello Kitty målarbok under de "tråkiga" talen.

Jag tror inte någon hade hoppats på ett bättre bröllop.

All lycka till brudparet och tack för att vi fick dela denna fantastiska dag med er!

Så mycket skoj!

Det händer en hel del skojsigheter framöver. Några kan jag inte berätta om med risk för att förstöra överraskningen men en av de roliga saker som jag KAN berätta om är att en av bästa vännerna ska gifta sig i början på september och jag ska vara toastmadame :)
Jag har vetat om detta rätt så länge och det har känts som en evighet dit men så inser jag att det inte är så många veckor kvar... Måste verkligen få koll på vilka som ska hålla tal och nog ringa brudparet för att synka ordningen igen... Tack och lov att det inte är jag som gifter mig denna gång. Visst är det roligt men man drunknar lätt i alla grejer som ska fixas...

Sen har maken blivit morbror till en liten Lea. Första besöket är inplanerat till söndag och det ska bli så skoj att träffa henne :) Hennes föräldrar också förstås :)

Sen vankas det lite husvisning, 30-års kalas för en av bästa vännerna (inte samma som ska gifta sig) och kräftkalas i samband med mammas födelsedag. Någon vecka senare är det bröllop och rätt som det är det höst... Sen går det nog fort till jul... Sen är det vår igen haha :)

En doptårta som min vän och blivande brud gjort :)
Kolla in hennes blogg vet ja!