15 november 2010

En riktigt berg-och-dalbanedag

Ja, idag har det varit en riktigt berg-och dalbanetur med både upp och ner gångar och en och annan loop.

Kl 06:06
Mobilen väsnas. Det tar några sekunder innan jag fattar vad klockan är, att jag egentligen borde gått upp för 40 minuter sen och att det faktiskt inte är alarmet som ringer utan en person. Jag svarar. Det är Petronella från Sveriges Radio Kristianstad. Jag mailade för någon månad som en lista som jag tyckte var bra. Idag var det tydligen dags att läsa upp den.

Kl 06.21
Jag går på bussen och har på 15 minuter hunnit klä på mig, dra en borste genom håret och handlat både kaffe och en bulle (frukost).

Kl 06:37
Jag listar "Så här överlever du att pendla med tåg" i direktsändning från bussen. Tips för dig som ska göra något liknanade, åk inte buss. Det väsnas rätt så mycket :)
(Hade tänkt lägga upp klippet men måste konvertera det först...återkommer en annan dag)

Kl 07:10
Jag stämplar in på jobbet och 20 minuter senare tar jag en huvdvärkstablett och sen börjar det. Vid frukosten på jobbet så får jag flertalet gånger försvara mig allt ifrån när det gäller att vi inte har bil, till att jag faktiskt tycker det är kul att "lista" i radio. Jag blir lack. Och arg, ledsen och skitförbannad. Sen är hela dagen förstörd. Jag går igenom arbetsdagen i slowmotion. Vill bara hem.

Kl 14:30
Det är eftermiddagsfika på jobbet och jag orkar inte gå ut i matsalen. Jag dricker lite kaffe på rummet istället. Passar på att kolla min mail och till min STORA förtjusning så har den polska damen svarat. Hon har hittat födelseattest för Ps mormors mormor och morfar. Vi behöver bara ett av dem med det är ju lika bra att få båda. Jag svarar henne. Förhoppningsvis så hittar hon även det sista pappret också. Vi hoppas!

Kl 20:00
Fotbollsgalan börjar. Jag ska skriva färdigt och sen ska vi provsmaka årets glögg från Blossa. Saffran är det som gäller i år. Hoppas på en delvis bättre dag imorgon. Over and out.

14 november 2010

Var rädd om din pappa - du har bara en

Hade först tänkt skriva något om när Malmö FF tog SM-Guld. Lägga upp lite bilder och videoklipp etc.
Men precis när jag skrivit det första ordet så inser jag att jag egentligen borde skriva något om fars dag.

Jag vet inte hur många av er som läser detta som känner till att min pappa är sjuk men så är läget i alla fall. I förmiddags tänkte jag ringa till gruppboendet där han bor så att de kunde säga till honom att jag ringt. Det blev aldrig av. Det känns liksom så futtigt att ringa och säga grattis på fars dag när jag egentligen borde åkt ner, eller i alla fall skickat ett kort. Det är så många måste och borde. Jag borde åka ner och hälsa på honom oftare. Jag förstår inte hur många andra anhöriga orkar? Orkar hälsa på? Orkar le och vara glada?

När jag var yngre, det var på den tiden jag åkte till pappa varannan helg, så åkte vi nästan alltid till farfar och hälsa på på söndagen. Ofta var farmor också med. Då visste jag inte var farfar var sjuk av, då visste jag inte heller att pappa hade samma sjukdom, eller att jag en dag kanske skulle ha den. Olyckligt vetande så tyckte jag nog allt det var lite drygt att åka dit. Farfar kunde inte prata så det var mest jag, pappa och farmor som pratade. Det var iofs trevligt men när jag tänker tillbaka på det så kändes lite olustigt att sitta bredvid farfar och bara titta på honom. Han kunde inte svara, inte prata alls faktiskt och det var svårt att avgöra om han överhuvudtaget förstod vad som hände.

Nu när jag vet mer om sjukdomen så är jag rätt så säker på att farfar uppskattade att vi kom och hälsade på, att även om vi inte pratade så mycket med honom så fick han lite sällskap. Med den vetskapen så borde jag ju förstå innebörden av att åka och hälsa på. Att bara åka dit och säga hej. Berätta vad som händer i mitt liv. Att pappa ska få en svärson. Att hans enda dotter ska gifta sig nästa sommar. Jag kan ju prata sönder min omgivning om bröllopet så det borde inte vara så svårt att prata med honom om det i minst en timme. Men jag gör inte det, det är för jobbigt.

Jag beundrar pappa för att han varje söndag åkte och hälsade på farfar, att han orkade åka dit trots att farfar sakta förtvinande. Jag kan inte prata med pappa längre men jag hoppas att han har lite förståelse för att jag inte är där så ofta.

Har du en pappa så var rädd om honom, ibland inser man inte hur mycket han faktiskt betyder förrän det kanske är för sent. Grattis till alla pappor världen runt, ni är viktigare än vad ni tror.

12 november 2010

Klänningen bokad!

Idag var det dags för att återigen bege sig till Vinslöv och Ateljé MB för att prova bröllopsklänningar och denna gång hade jag med mig Nina, min blivande svägerska :)

Jag hade redan tidigare på dagen ringt och kollat så att min favoritklänning fanns inne och även om jag var säker på att det var den jag skulle ha så hade jag lovat Nina att gå in med öppet sinne och prova de klänningar hon tyckte. Av de 10 klänningar som vi plockade fram så var det två som var av extra intresse, dels min favorit sen innan men också en så otippad klänning som en med spetsärmar. Ja, jag vet, det låter kanske inte som en höjdare men den var väldigt fin och satt bra.

Till sist så provade jag min favorit och den satt lika bra som sist :) Nina tyckte den var fin och expediten tyckte att den satt bäst. Vi provade lite olika slöjkombinationer och tog även fram en bukett med blommor. Det kändes SÅ RÄTT!
Nina fick nästan tårar i ögonen ett par gånger och jag fick verkligen säga till henne att sluta med det, i annat fall hade jag också börjat och börjar jag är det svårt att sluta.

Så klänningen är bokad och på måndag ska jag ringa Polen igen och hoppas då att få de uppgifter jag behöver för att vi ska kunna byta efternamn. Det är 266 dagar kvar och bitarna faller på palts allt eftersom.
6 augusti here we come!

4 november 2010

otto, siegfried, theodor, heinrich, otto, ludwig...

...siegfried, theodor, emil, ida, nordpol...

Ja, så bokstaverar man Ostholstein på tyska. Jag har idag lyckats med att få fram en av tre födelseattest i "Jakten på Winter". Det är lång väg kvar men efter att ha stött på patrull flera gånger igår så var det skönt att få lite medvind i alla fall.

Det är fantastiskt vad man kan förstå varandra utan att egentligen göra det. Damen jag pratade med i Ostholstein förstod knappt min engelska och jag förstod knappt hennes tyska men vi lyckades hjälpligt förstå varandra så pass att jag mailade henne mina adressuppgifter så att hon kunde skicka pappret till mig.

Jag säger som jag så ofta gör, vad gjorde man innan den stora sökmaskinen som är på G (ursäkta det dåliga skämtet)? Jag hittade där en "bokstaveirngshjälp på tyska" så att jag kunde förstå hennes mailadress som var hur lång som helst (begynnelsebokstav i förnamn.dubbelefternamn@myndighetensförkortning-ostholstein.mitte.de) och när jag googlade hennes mailadress så insåg jag att jag ändå inte riktigt fått rätt på den men jag lyckades att hitta kommunens hemsida och där fick jag rätt adress.

Tack och lov för internet!

3 november 2010

Sprechen Sie Englisch?

I jakten på de rätta underlagen för att få PRV att godkänna vårt nya efternamn så har jag de senaste dagarna ringt och mailet både till Tyskland och Polen. Följande lärdomar har jag lärt mig än så länge:

- Ingen i Tyskland som är äldre än 35 år vill prata engelska, inte ens om man kan engelska. I sann tysk anda så finns det så klart undantag, antar jag...

- I Polen pratar man gärna engelska om man kan det, därmed inte sagt att det alltid går att förstå.

- I de delar av Tyskland som efter kriget (ni vet det där stora kriget som startades av en liten arg man) blev polskt finns det inte mycket papper kvar av tiden före 1945. Eller ja, någonstans finns de men ingen vet riktigt var. Jag kan dock ev. hittat en öppning här.

- Om man inte vårdar sina språkkunskaper så går de förlorade. Jag har läst tyska 3 år på gymnasiet, det märks knappt. Tack och lov för tysktalande kollegor som kan förklara ett och annat.

- Polska är inte lätt. Vår produktkatalog är på polska så jag har lärt mig lite grann även om det mest är ventilationstermer. Tack och lov för kunder som gärna ringer ett samtal eller två för att reda ut den värsta oredan.

Allt detta har jag lärt mig på några dagar, tänk vad jag kan lärt mig innan detta sökandet är över...