20 mars 2015

Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

Igår, när jag plockade fram dagens kläder, stod jag och velade i strumplådan. Matchande strumpor eller "rockasockorna", kampanjen som ska lyfta att det är okej att vara annorlunda och att alla är lika värda ändå. Jag tvekande på vad jag skulle välja.

Rockasockorna är ju så klart ett bra statement och superviktigt. Alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut, om man har högt eller lågt IQ, är en fena på att mingla eller om man mest känner sig i vägen på sociala tillställningar, föddes med en hjärnskada eller en kromosomuppsättning annan än majoritetens. Alla har vi en funktion att fylla och något att tillföra till framtiden.

Det som stör mig är att det krävs att vi måste ha icke matchande strumpor en dag för att prata om detta. Precis som jag stör mig på att samhället fokuserar på ojämställdheten i samband med Internationella kvinnodagen. Det här ju något vi måste prata om varje dag för det händer ju varje dag! Har du ett funktionshinder/nedsättning så berör det dig varje dag!

- Dina medmänniskor tittar konstigt på dig och tänker ”aha Downs syndrom” och får då någon förutfattad mening om vem du är, vad du kan och framförallt vad du inte kan. Kanske tänker de ”Stackars, gå igenom livet med ett handikapp, kan inte vara lätt”.

- Du har en neurologisk sjukdom som gör att du ser lite konstig ut i ansiktet pga musklerna inte vet hur de ska jobba och du klickar ihållande med tungan. Ingen vågar sätta sig bredvid dig på tåget för att du är udda (och kanske farlig) men de vet inte att din hjärna är fullt frisk.

- Du sitter i rullstol och människorna på stan undviker din blick för de vet inte var de ska titta, på dig eller rullstolen. De vill inte vara oartiga och göra fel så då tittar de bort.

Just nu svämmas mitt Facebookflöde över av olika strumpor men imorgon är det borta och Facebook kommer återigen handla om vilka efterrätt som ska avnjutas till lördagsmyset och om det inte ändå är dags att ta fram grillen.

Hyckleri på hög nivå och jag är ärlig och inser att jag är en av dem för så är vi människor som flock. Vi behöver något som engagerar oss en kort sekund för sen tröttnar vi, vi orkar inte mer.

Jag för inte den dagliga kampen som många föräldrar gör, som måste kämpa för att deras barn ska få en meningsfull fritid för att det inte finns aktiviteter anpassade till deras förutsättningar, som måste kämpa med sin medmänniskors okunskap. Men jag lovar att bättra mig, som människa och som politiker. Att jobba för att öppna upp vårt samhälle och våra värderingar så att alla får plats oavsett vem du är och vill vara. Det är inte idag jag bidrar till kampen för att ett autistiskt barn eller ett barn med Aspergers eller Downs syndrom ska få rätt till den skolgång och fritid som de har rätt till. Det är alla andra dagar.
Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar