9 november 2015

Att hylla pappa

Igår var det Fars dag och social medier svämmades över av bilder på små barn med sin pappor. Hyllningarna var många. "Tack pappa för att du lärde mig..." började många och några som inte hade sin pappa kvar i livet visade bilder på en vacker gravsten.

Förutom det uppenbara att min pappa är sjuk och kroppsligt tynar bort vilket gör mig ledsen så funderade jag en del över min relation till pappa som den var när han fortfarande var frisk.
Jag var hos pappa varannan helg och två veckor på sommaren. De tidigaste minnen jag har kommer från när vi bodde i Kävlinge och jag har varit kanske 4-5 år gammal. Jag minns någon fest/tillställning när vi var ett par barn och vi gick iväg på området sent på kvällen och hur oroliga föräldrarna var. Jag minns en kväll när jag var rädd (åskade det kanske?) och gick in till pappa och somnade vid hans sängkant. Jag minns när pappa fick tvål i ögat (detta finns dessutom förevigat på foto). Jag minns Landskrona, Billeberga, Teckomatorp med blandade känslor. Mitt livs botten nåddes de åren men sen flyttade vi (själva) till Höör och livet byttes från moll till dur. Det är i Höör jag har de flesta minnena. Hur vi alltid åt köttsoppa och bullar på fredagskvällen och en inte särskilt varierad kost övriga dagar. Hur jag till slut lyckades få pappa att köpa kotlett och hur det tog några gånger innan vi lyckades steka dem utan att bränna dem.
Jag minns burken med det vita locket med apelsinmarmelad och jag minns att det alltid fanns Ballerinakex hemma. Hur jag skällde på honom för att han inte källsorterade enligt vått och torrt och att radion alltid var på med "Ring så spelar vi" och sen "Melodikrysset". Jag minns att chokladkalender tog mig två gånger att äta upp (blir ju så med varannan helg). Jag minns att vi nästan varje lördag jag var där (det kändes som varje gång i alla fall) åkte till farmor. Pappa tvättade kanske bilen eller höll på i verkstaden. Hos farmor fick vi riktigt hemlagad svensk husmanskost när den är som bäst (även om jag inte var särskilt förtjust i kålen runt kåldolmarna). Jag lekte i trädgården, eller på vinden och när jag var äldre så lånade jag farmors cykel och cyklade fram och tillbaka på grusvägen mellan huset och "stora" vägen.

Och så minns jag RIOMEK, Rolf Inge Olofsson Mek. Under åren i Kävlinge så hyrde han lokaler i byn (tror jag). Minns mest den långa spiraltrappan upp. Därefter så flyttade han alla grejerna till farmor och det var så klart en av anledningarna till att vi så ofta åkte dit. Minns de småplastbitarna och metallbitarna som skulle fixas. Minns den stora verktygstavlan där alla verktygen hade sin plats. Minns hur jag fick svarva i metall och borra i träplankor. Har alltid tyckt träslöjd var roligare än syslöjd och att få utlopp för det var så klart fantastiskt.

Så vad vill jag ha sagt?
Jag kan inte påstå att jag haft världens bästa pappa, inte ens i närheten. Tror kanske att jag lärde honom fler saker än han lärde mig. Önskar jag inte varje dag att han var frisk och inte sjuk? Önskar jag inte att min dotter skulle fått en annan relation än den hon får idag med en person som sitter i en stol och som inte kan kommunicera fast hjärnan är frisk? Givetvis. Men samtidigt så är det ju denna "semirelation" som format mig till den jag är och jag tycker bra om mig trots mina fel och brister.
Jag vet att pappa är stolt över mig för ibland får vi ögonkontakt och då känns det som om det uttalas tusen ord mellan oss. Jag skulle inte vilja ha en annan pappa trots allt.
Vi ses på söndag pappa!