Blogga för varenda unge!

Jag har ibland svårt för alla galor som är till förmån för barn, sjuka, hjältar osv. Jag vet att de är viktiga för det finns många som kanske bara uppmärksammar frågeställningarna just då men annars så tycker jag att det är något som borde leva sida vid sida med allt annat. Jag brukar också vara lite kinkig ibland och tycka att jag hellre skänker pengar till t.ex. Läkare utan Gränser för jag vet hur bokstavligen livsviktigt deras arbete är.

Men så ibland får även jag mig en tankeställare om livet här hemma. De senaste åren har det varit mycket diskussioner om utvisningar av barn eller familjer med barn som mått så dåligt att det enda rätta mänskliga att gör är att låta de stanna.

Men ibland behöver man inte ens gå så långt som till människor på flykt. Läste lite ur Unicefs rapport om det sociala utanförskapet i Sverige och ögon tårades. Dels för att barnen och ungdomarnas berättelser är gripande men också för att jag delvis känner igen mig. Att ha växt upp med en ensamstående mamma var ibland tufft. Det fanns inte pengar till några dyra semesterresor eller fina märkeskläder. Nu säger väl de flesta att det inte är viktigt men det är faktiskt inte riktigt sant. Klart att kärlek, mat och vatten är viktigt men sen då? Man vill ju känna tillhörighet i en grupp oavsett hur den gruppen ser ut, vilken klädstil som gäller eller vilken musik man lyssnar på.

Nu har jag inte haft det så tufft som många andra har det men känslorna är desamma för det är utifrån ditt eget perspektiv och din egen situation.

Nu när jag och maken själv väntar vårt första barn så pratar vi ju en hel del om vad som är viktigt när det gäller uppfostran, att saker inte är slit och släng, att visa respekt osv. Att det blir tuffare ekonomiskt när man är hemma och föräldraledig är ingen hemlighet men tack och lov så behöver vi inte oroa oss så mycket för det som jag tror min mamma gjorde när det var en vecka kvar till lön och både jag och min 12 år yngre syster bodde hemma.

Det minsta du som läser detta kan göra är att skriva under Unicefs namninsamling till förmån för barnen här hemma. De är lika viktiga som barnen i Syrien eller Sudsudan.

När slutar jag att vara jag och istället bli allmän egendom?

Den senaste veckan har på olika sätt präglats av frågan "När slutar jag att vara jag".

På Tupperwaredemo i torsdags pratade vi om att svenskar ofta identifierar sig med sitt jobb (särskilt den äldre generationen). Man presenterar sig med sitt namn och inom loppet av några sekunder så kommer frågan garanterat upp om vad man gör/jobbar med. För att det är vem vi är...

I och med graviditeten så har jag också flera gånger fått frågan "Hur mår du?". När frågan kommer från någon inom vården så är det inte så konstigt, det är ju därför jag är där, för att kolla av hur jag och barnet mår.

Men på sistone har jag börjat reagera när vänner och delvis delar ur familjen börjar med att ställa samma fråga när de innan har frågat "Hur är läget?" eller "Allt bra?". Jag förstår ju förstås att de menar väl men det känns som alla helt plötsligt blivit intresserade av min fysiska hälsa. Som om jag just nu bara väntar barn och inte är mitt vanliga jag längre. Nu när jag dessutom har förmånen av att må väldigt bra när de sista månaderna närmar sig så känns det ju än mer "oväsentligt".
Varför ändrar man ens frågan överhuvudtaget? Ställer man frågan "Läget?", "Allt bra annars?" så kan man ju fortfarande få en graviditetsrapport om det är nu det man vill ha.
Det är ju inte osannolikt att jag varit likadan själv innan men jag hoppas på bättring framöver.

Fast det som ändå känns mest konstigt är känslan av att min mage plötsligt blivit allmän egendom. Jag kommer ihåg att jag tidigt i graviditeten läste ett inlägg om en tjej som tyckte det var skitjobbigt när folk kom fram och tog på hennes mage och frågade just "Hur mår du?". Då förstod jag inte riktigt vad hon menade men nu gör jag det! Har haft flera släktingar som kommit fram när vi träffats och frågat "Hur det är med magen?" och klappat den. Jag har ingen jättestor privat sfär men där går gränsen. Vill du ta på min mage kan du väl i alla fall fråga först? Du tar ju i regel inte på någon annans kroppsdel utan att fråga först (barn, partner och överförfriskade personer undanräknat). Återigen förstår jag förstås att det är av välvilja och nyfikenhet men hallå det är min mage. Visst ligger det en bebis där inne och skvalpar och fnattar rundor men det är fortfarande i min kropp och mellan barnet och alla är fortfarande MIN mage.
Ventilerade lite av detta med min mamma och hon kände likadant när hon väntade min syster och just av den anledningen har inte hon klappat min mage.

För övrigt så märks det också att svägerskan fick barn i somras för jag i helgen fått höra att jag inte var så stor (återigen magen) jämfört med henne. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta? Vad är det för kommentar egentligen och skulle det överhuvudtaget vara konstigt? Jag är minst 10 cm längre än henne och när jag drar storlek 46 i kläder så drar hon 36. Det finns väl inget som är lika med våra kroppar och våra förutsättningar förutom möjligen att när vi väl försökte på allvar så blev vi gravida med en gång. Men sen slutar ju alla likheter...
Fasar lite för den dagen vårt barn föds, h*n kommer bli jämförd med sin kusin hela tiden. Vikt, längd, när de första stegen tas osv. Ett sådant beteende kommer ju inte gagna någon av de små.

Ja, nu ska jag inte gnälla mer... Trevlig vecka på er!
På torsdag är det dags för nästa barnmorskebesök och första gången vi får lyssna på krabatens hjärtslag :)

"War on coal" och att världens öde delvis ligger i amerikanernas händer

Läste ett inlägg på Supermiljöbloggen om Mitt Romneys senaste utspel i miljödebatten inför det amerikanska presidentvalet. Vad jag har förstått så är republikanerna som grupp generellt sett kritiska till miljöproblemen och menar att det inte påverkas av människan och vissa personer menar även att det är Guds straff och att Gud löser det. Det finns säkert också någon som skyller det på muslimerna också.

Hur som helst. Oavsett vad man tycker om miljöproblematiken så är nog de flesta (vettiga) människor överens om att fossila bränsle inte är lösningen för framtiden. Att vi sen inte alltid över överens om vad som är det bästa alternativet och hur vi ska nå dit är en annan sak. Men problematiken i grunden måste ju ändå vara respekt, empatin och förståelse.

Kanske är det som Romney säger, att USA har kol för 250 år framöver, men att fortsätta den meningen med "Varför ska vi då inte använda det" tycker jag visar en bristande respekt för allt annat levande på denna jordklot. Låt säga att USA fortsätter att använda kol. Då undrar jag om de menar att det inte kommer påverka jorden alls eller om det inte kommer påverka just USA.

Om de syftar på det första så undrar jag hur blind man kan vara för det faktum att man släpper ut nya partiklar i luften som måste ta vägen någonstans, och ingenting man tillför försvinner. Det är ju därför även något så harmlöst som vattenånga kan medföra stora problem på fel plats. Om de istället syftar på det andra så tycker jag nästan det är värre. Dels så visar man tydligt att man inte respekterar människorna som bor i andra delar av världen och dessutom så verkar man ju tro att man lever i ett slutet ekosystem där man inte påverkas av vad andra människor gör.

Jag förstår att det är en tacksam retorik att använda. Människor i grupp är lata och bekväma av sig och om det är svårt att inse att man måste ändra sin livsstil och hållning så är det än svårare att faktiskt göra det.

Jag kan inte annat än hoppas att Obama blir omvald. Jag är inte helt insatt i deras inrikespolitik men jag tycker mig veta tillräckligt för att anse att Obama står för en mer human inställning till livet och sina medmänniskor. Till exempel så känns retoriken som Romney använder när man ska vara hårdare mot Iran inte helt betryggande. Jag vet inte hur Irans ledning och ignorans av mänskliga rättigheter ska hanteras men vapen är knappast en bra lösning. Och det borde även amerikanerna lärt sig (igen).

För även om det amerikanska valet handlar mycket om sysselsättning och hur man ska få fler jobb (vilken politik gör inte det idag) så är det ändå så att det amerikanska valet inte bara berör amerikanerna utan faktiskt hela jorden med alla dess levande organismer, både när det gäller miljön men även mänskliga rättigheter. Det är inte okej att ha kvar en inrättning som Gitmo, lika lite som jag personligen tycker att staten ska lägga sig i en kvinnas rätt till abort eller inte, lika lite som ETT land ensamt ska bestämma när man borde avsätta ett annats land diktator eller inte.

Jag förstår att det för en "vanlig" amerikansk medborgare är svårt att se (och välja efter) de större perspektiven men faktum kvarstår, deras val blir allas våra konsekvenser.

Lycka till den 6:e november!

Nedräkning på riktigt!

Ja nu när halva tiden gått så kan man ju faktiskt räkna ner på riktigt. Hittade den här lilla söta nedräknaren :)

21 februari är det tänkt att den lilla krabaten ska komma ut men i väntan på det så ska vi köpa lite garderober och fixa till i arbetsrummet och garderoben/klädkammaren (modell halvstor) i hallen ska förberedas så det får plats en vagn.
Vagn har vi för övrigt fått av min kusin och spjälsäng och babysitter har vi bokat från makens kusin.

Tanken är att om allt går bra så ska jag jobba t.o.m den 1 februari och sen inte komma tillbaka till jobbet förrän i januari året därpå.

Men livet fortsätter ju så klart runt omkring. Helgerna när maken är ledig är inbokade i oktober och november och julen ska firas hemma hos oss så det blir nog till att baka lite kakor och julgodis i december. Sen är det liksom dags på nått sätt :)