21 september 2012

Ber redan om ursäkt för ett långt inlägg...

Att tiden går fort när man har roligt är ju allmänt känt och visst ligger det något i det.

Jag skulle nog vilja påstå att hela denna sensommar/höst har har gått väldigt fort för vi har varit uppbokade på än den ena, än den andra roliga aktiviteten.

Den största förändringen är ju förstås att vi väntar vårt första barn. Enligt sjukhusets magiska kalkylator är det beräknat till den 21 februari och om allt går enligt planerna så jobbar jag tom fredagen den 1:e februari och går sedan hem och återkommer inte förrän den 2 januari året därpå.

I måndags var vi på första riktiga ultraljudet. Jag hade gått på ett tidigt i vecka 12 också för kontrollfreaket i mig tyckte inte om att vänta till nästan halva graviditeten gått innan jag fick bekräftat att allt var som det skulle.
Eftersom maken inte hade möjlighet att ta ledigt med så kort varsel (fick en tid "privat" tack vare ett återbud) så lovade jag dyrt och heligt att inte titta så jag låg på britsen med huvudet bortvänt :)
Läkarens kommentar då var "Det är en livlig liten krabat på 4 cm" och allt såg bra ut. Då var jag i vecka 11+6.

Nu, några veckor senare (17+3), så var det en skygg och fundersam lite bebis som till stora delar av undersökningen låg med sin rygg "utåt" och tittade inåt mot min rygg. Detta gjorde att barnmorskan fick leta lite extra och ibland trycka rätt så rejält för att kunna se relevanta delar av den lilla kroppen. När hon efter 30 minuter nästan var färdig så hade hon sett allt utom diafragman och heller inte lyckats ta några bilder. Det lutade åt ett återbesök och sekunden efter hon uttalat de orden högt så vände den lilla bebisen snällt på sig så hon fick se diafragman och även lyckades ta tre bilder.
Anledningen till att vi tyckte den såg fundersam ut var för att handen tidvis var under hakan som om den satt och filosoferade :)
Det sista barnmorskan frågade var om vi undrade något annat (underförstått "Vill ni veta om ni väntar en flicka eller pojke") och vi sa att vi var nöjda och så begav vi oss iväg.
Hej hej!

Många säger att det är fantastiskt att få se det lilla livet för första gången och visst var det så! Just vid tillfällena när man verkligen såg hur den rörde sig kändes det helt fantastiskt, som om den vinkade till oss (fast den så klart inte gjorde det).

Det som slog mig mest var dock hur fort den känslan gick över...
Jag är kanske för mycket realist för att bli "swept away" men rätt så snart så gick den där första känslan över och livet går ju vidare. Inte så att jag inte är lycklig, det är jag absolut och jag ser fram emot att vara hemma och se en liten individ växa upp och formas. Men det är inte så att jag går omkring på små rosa moln. Det är fullt ös på jobbet så det blir ofta långa dagar och helgerna är mer eller mindre uppbokade.

Jaja, vad är väl en bal på slottet... För att väga upp min realism så har jag snart stickat en finfin och fluffig babyfilt och om det hela blir bra så gör jag nog en till fluffig och en mindre fluffig :)
Nämnde jag att jag broderar en tavla också (som min mamma iofs köpt till mig...)
Så här ska filten se ut när den är färdig!
Barnet har inget med vår filt att göra :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar