Har vi passerat "the point of no return" eller kan vi fortfarande vända om?

Nyhetsrapportering har den senaste veckan varit särskilt mörk. En del nyheter har varit mer väntande än andra.

SAAB begär sig själv i konkurs.
Detta kom väl inte helt oväntat eller som en chock men att det är knappast det beskedet flera hundra SAAB-anställda vill få julveckan. Det kommer bli tufft för Trollhättan och vi kan bara hoppas att det finns intressenter som kan tänka sig att köpa en del av konkursboet och att det förhoppningsvis innebär att några jobb räddas per automatik.

Koldioxidutsläppen ökar igen.
Man kan diskutera klimatpolitiken i det oändliga men i veckan kom rapporter om att utsläppen de facto ökat.

Kim Jong Il har lämnat jordelivet.
Vart han hamnar efter detta vet jag inte men det stora frågan är ändå hur sonen ska hantera Nordkoreas framtid. Kommer landet att öppna upp sig eller kommer det fortsätta vara ett av världens mest slutna länder? Jag vet egentligen väldigt lite om Nordkorea och efter att ha läst lite krönikor och artiklar på bl.a. Svenska Dagbladet så bekräftas min bild om en diktatur i dess värsta form. En stor del av befolkningen är undernärda och friheter som vi i väst tar för självklara, så som åsikts- och pressfrihet, finns inte. På flera reportage verkar det som om nordkoreanerna själva har försvunnit och bara skalen finns kvar. Skal av levnadsglada människor som håller livet mer kärt än att uttrycka en mening som skiljer sig från partiet.

#ethiopiaswedes
De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har nu på förmiddagen befunnits skyldiga till terrorism och illegal inresa till Etiopien av rättsväsendet i Addis Abeba. De har erkänt sig skyldiga till den illegala inresan men nekar till terrorbrott. Domen var kanske inte helt oväntad men ändå hård enligt flera journalister. Många journalister menar också att det är ett "politiskt domslut" för att skrämma journalister från att resa till Ogaden-provinsen. Straffet meddelas 27:e december. Åklagaren yrkar på mellan 15 och 35 års fängelse.

Det är en sån här vecka man undrar om man inte lika gärna kan packa ihop och inse att mänskligheten dömt ut sig själv och den fantastiska planet vi lever på. Den ekonomiska spelet har drivit en eurozon till bristningsgränsen och USA har skulder upp över öronen. Den enda makt med pengar är Kina och det är en diktatur vi ogärna vill ge mer än nödvändigt. Kina är ändå öppet i förhållande till Nordkorea som vi vet lite om. Svenskarnas dom i Etiopien visar också att politik och rättsväsendet i många länder är sammannästlat till den grad att rättssäkerheten inte fungerar. Journalister världen över vittnar om att man måste bryta lagar och regler för att rapportera om de avskärmade delarna av vår vackra men ändå så smutsiga värld.

Jag har tidigare dragit paralleller med Titanic. Båten är på väg att sjunka men det är ju ett osänkbart skepp så vad kan gå fel. "Det var ju bara ett litet isberg". Men ett litet isberg är ju bara toppen på ett stort isberg precis som orättvisorna som når oss via rapporter bara är toppen på ett stort mörkertal. Det känns som om oavsett vad vi gör så framkommer det nya problem, nya hinder, nya orättvisor, nya rapporter om utdöende ekosystem och barnarbete.

Det känns hopplöst...

Och ändå är ju hoppet det sista som överger oss... Det är den inre vilja och känslan av vad som är rätt och orätt som driver journalister att rapportera från krigszoner, som driver läkare och sjuksköterskor och logistiker att med risk för sitt eget liv jobba för Läkaren utan gränser, som driver människor att påverka den amerikanska kongressen för att det fria ordet ska vara fritt även i väst.

Vi kan inte ta något för givet. Det är en ständig kamp och det är jobbigt. Men tillsammans är det lättare och tillsammans är vi starka. Vi ser isberget men än har vi inte kört på det. Det finns fortfarande tid att vända på skutan. Att förhindra att de med minst pengar blir innestängda och drunknar för att vi med mer pengar ska få mer tid på oss att hinna till livbåtarna. Men livbåtarna räcker inte till alla så visst är det väl på sikt bättre att vända på skutan istället för att sitta frusen på en livbåt och hoppas att någon hittar dig...

Kärt barn har många... tillvägagångssätt?

Idag har det surrat i huvudet. Inte så mycket för mina arbetsuppgifter, som för dagen varit väldigt enkelspårig och inte krävt så mycket tankeverksamhet, utan för en en av mina statusuppdateringar på Facebook. Den löd:

En liten undersökning: Ni som gjort, eller känner någon som gjort, IVF? Hur upplevde ni/de det med resor, sprutor osv? Vill man inte kommentera får man gärna skicka ett privat meddelande. Alla åsikter och tankar är välkomna!

IVF är en hel vetenskap

Innan  jag fortsätter inlägget så kommer här en liten ordlista:
- IVF är en förkortning för "In vitro-fertilisering" (typ fertilisering i ett glas), i folkmun kallat provrörsbefruktning.
- PGD är en förkortning för Preimplantatorisk genetisk diagnostik. PGA går ut på att man befruktar ägget utanför kroppen och efter ca 3 dagar (när celldelningen nått en visst antal) så tar man och testar man för ev gentiska avvikelser, tex som embryot bär anlag för Huntingtons. När, och om, man hittar ett friskt ägg så återför man embryot till kvinnan (och paret hoppas att embryot fastnar och man 9 månader senare föder barn). Ett förtydligande är att PGD inte kollar andra genetiska avvikelser eller kön så det är inte ett sätt att "sålla bort oönskade barn".

Nog om det medicinska...

Ursprunget till att jag ens ställde frågan är för att jag, av en händelse, sprang på information om att om det föreligger Huntingtons så har man rätt till PGD. Alltså möjlighet att stoppa spridningen av sjukdomen.
När jag läste om processen blev jag helt matt, det är ju en hel vetenskap!!! Utöver att behöva fara och flänga, som en "vanlig IVF" behandling, så måste man vid PGD åka till antingen till Göteborg eller Stockholm. Det hela tåls ju att tänka på.
Jag blev via Facebook kontaktad av vänner som är under utredning för IVF och några som hade nära vänner som använt sig av IVF. Någon var mitt uppe i processen för adoption och några hörde av sig för att bara delta med reflektioner kring det hela.

Tröjan finns även i gult och rosa...

Det som slog mig var hur långt vi är villiga att gå för att skaffa barn när det inte går den vanliga vägen "au naturel". Sveda, värk (fysisk och psykisk) och ofta massor av pengar. Jag antar att det är djupt rotat i våra gener och medvetande att vi ska fortplanta oss, ergo skaffa barn. För visst måste det vara något sådant som gör att vi är beredda att göra allt detta? Kanske har fortplantningsgenerna även de muterat och vi skaffar barn för att vi vill föra vårt arv vidare. Eller är det kanske så att vårt egoistiska "jag" behöver bli älskat så som bara barn gör sina föräldrar?
Det hela har ju till och med eskalerat till att vi nästan tittar snett på någon som frivilligt inte VILL ha barn. "Va?! Varför vill du inte ha barn? Barn är ju fantastiska! De skänker mig en sådan glädje..." och så håller de på. Varför måste alla vilja ha barn? Egentligen? Klart man inte måste tänker du "MEN jag skulle aldrig vilja vara utan mina". Skönt att du inte vill vara utan dina men barn kan omöjligt vara enda anledningen till att vilja leva ett fulländat liv. Det finns mer i livet än barn även om de må vara en fantastisk glädje.

Hmm. Blev lite "carried away" där. Hur som helst.
 Jag har under dagen ventilerat en hel del frustration med vänner i samma situation men det slutade ändå med att jag kände mig glad när jag satt i bussen på vägen hem. För det hela är ju ett i-landsproblem egentligen. Det står ingenstans att jag har rätt till att få/skaffa barn och om det nu blir så att vi får barn ja då är det ju fantastiskt. Tänk att det finns de som inget hellre vill än få möjligheten att "vabba".

Isberget är påkört och vi väntar... på vadå?

Klimatkonferensen är i full gång i Durban (Sydafrika) och jag följer några (via Twitter) som är på plats. Det finns så mycket att säga om klimatfrågan att jag knappt orkar formulera orden men några ska jag nog kunna få fram.

Personligen så kan jag inte förstå hur man kan påstå att vårt ökande av fossila bränsle inte påverkar klimatet. Visst har klimatet alltid ändrats men om de med sunt förnuft funderar en vända till och tänker på det som hänt de senaste åren så nog sjutton börjar det bli svårt att hitta förklaringar. Det är ju mer av allt. Mer regn på vissa håll, mer torka på vissa håll, fler och värre orkaner och och så där kan vi hålla på.

Jag är inte någon större fantast av kvällstidningar men fick tips på en bra reflektion i Expressen om just klimatförändringarna. Den drar paralleller till när Titanic sjönk. Om hur de längst ner drabbas och de överst inte riktigt fattar någonting förrän de sitter i livbåtarna...(om ens då)

Läs artikeln här...

Min fråga är vems ansvaret är att få folk att förstå? Forskarna kan ju inte mer än lämna sina rapporter.
Visst har politikerna ett ansvar för de stora frågorna. Genom lagar, avtal och bindande internationella avtal kan de tvinga de motvilliga länder/företag att ta ansvar.

Men vad händer om politikerna inte kan eller vill? Ja, till sist är det upp till dig och mig. För är det något vi sett det senaste året så är att det att när vi är många som går ihop så förändrar vi världen...MYCKET! Det gäller oavsett om man i ett land vill störta en diktator eller om man vill uppmärksamma hur absurd den finansiella marknaden/handeln är. Går vi tillsammans så gör vi skillnad! På riktigt! För är det något makthavare lyssnar på så är det väljarna. Det känns kanske inte alltid så men när det närmar sig val så visst ser vi utspel som ska locka väljare. Makthavare vill behålla sin makt och om vi ställer krav så är de i många fall så förälskade i sin maktposition att de nog kan tänka sig att göra som väljarna säger.

Det sägs att "Ingen kan göra allt men alla kan göra något". Det stämmer, särskilt när "alla" vill nå samma sak.

Om du nu inte orkar att tänka på hur eländigt det faktiskt är i världen. släck lampan efter dig, panta burkar/flaskor och skänk en slant... Det finns många bra tips men här kan du för priset av en latte och kaka (50 kr) ge 5 000 personer rent vatten... Plötsligt så fastnar den där latten i halsen...

Hjälp Läkare utan gränser att plåstra om en sjuk värld

Tog du illa vid dig?

Frågade han mig. Jag tänker i en nanosekund och svarar snabbt "Nej nej". Jag ler men misstänker att han ser igenom mig. Att jag kanske inte tog illa vid mig men att det kändes ändå. Så där som han säkert vet att det gör.

Vi pratar lite om statistik, forskning och hur man resonerar kring stora val i livet i olika skeden. Han säger att det borde komma ett botemedel snart, forskningen har kommit långt. Han har under kvällen också berättat att vi människor ljuger i snitt 8 gånger per dag. Ljuger han undrar jag. Han känns inte som en person som medvetet ljuger om en sådan allvarlig sak som botemedel på en obotlig sjukdom men kanske han nyanserade det lite för att jag skulle få hopp. Jag avslutar vårt samtal med att säga att hoppet är det sista som överger en och tacka för kvällen.

Mannen jag pratade var Stefan Einhorn. VEAB, som jag jobbar på, bjöd på biljetter till de som ville gå och lyssna på hans föredrag Konsten att bli klok! - på alla sätt - och vis. Föreläsningen var klockren på många sätt och jag hoppas alla gick hem något klokare. Vi fick med oss insikter om oss själva i hur enkelspåriga vi är, hur vi måste försöka se olikheter men framförallt att vi måste tänka utanför oss själva. Han har t.ex. uppdaterat/uppgraderat den gyllene regeln  (Gyllene regeln 2.0). Istället för

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er,

det skall ni också göra för dem.

Det är vad lagen och profeterna säger." 

(Matt. 7:12, Bibel 2000)

Så vrider han lite på det och säger istället

"Du ska sträva efter att bemöta andra

så som de vill bli bemötta"

För vad är det som säger att andra vill bli behandlade på samma sätt som du eller jag? Vi har ju alla olika erfarenheter med oss och kan därför sannolikt inte vilja bli behandlade på samma sätt. Mycket intressant...

Men det som nog berörde mest var när han pratar om hur vi reagerar olika vid olika situationer. Plötsligt så dyker det upp en ny bild på powerpointen. Huntingtons sjukdom (det min pappa har). Det bara står där och inget mer. Huntingtons sjukdom. Det är nästan som om luften är slut och jag måste ta ett djupt andetag. För ett ögonblick så kändes det som om världen slutade snurra. Jag återfår fattning relativt snabbt och lyssnar vidare när Einhorn berättar om sjukdomen. Ögonen börjar tåras. Jag känner hur det bränner i hela kroppen. Här sitter ett par hundra människor och de har sannolikt aldrig hört talas om sjukdomen. Den låter hemsk. Det är den också.

Einhorn visar statistik om hur 90% av de som ev bar på generna till sjukdomen ville testa sig (på den tiden innan det fanns ett enkelt sätt att testa sig). När testet väl kom i mitten på 90-talet så ville bara 50% testa sig och när det väl kom till kritan så var det bara 10-15% som faktiskt gjorde det. Jag kände igen mig i varje steg. Hur man omvärderar sina beslut. Från att man absolut vill veta till att man blir mindre säker och som i mitt fall väljer att inte göra det fast jag kan och har all rätt att göra det.

www.huntington.se/

Eftersom det bara är ett par hundra personer i Sverige med sjukdomen och därmed bara ett par tusen som har den i sin närhet så betraktas den som ovanlig enligt Socialstyrelsen. Efter föreläsningen så kände jag att jag var tvungen att säga något om det till honom. Jag tackade honom för att han nämnde sjukdomen. På detta vis så har flertalet av mina kollegor per automatik fått lite mer kännedom om något som finns i mitt liv. Det var då han frågade om jag tog illa vid.

Jag vidhåller att jag inte tog illa vid mig för det gjorde jag inte. Däremot så blev jag påmind om att jag inte är ensam. Även om vi inte är många som lever nära det så resonerar de flesta av dem som jag. Jag är inte ensam. Jag gick ut på twitter och sökte på Huntingtons. Hittade ett par intressant människor som jag nu följer. Jag är inte ensam.

För att "folk" inte ska behöva undra hur jag vill bli bemött kring detta så tänker jag därför underlätta för er och säga att ni inte behöver tassa på tå kring det. Det är vad det är och jag kan leva med det. Skulle jag börja gråta när vi pratar om det så låt mig va. Det är bara en ventil... Ni behöver inte tycka synd om mig för det hjälper inte. Jag mår inte särskilt mycket bättre av det heller. Skänk istället pengar till Läkare Utan Gränser eller motsvarande för där kan er oro göra nytta. Eller varför inte utmana er själva att försöka bli klokare/visare och bättre medmänniskor. Det gör nytta.

Amaryllis, sista delen

Så har då Amaryllisen slagit ut och förgyller tillvaron hur bra som helst. Den stora prövningen nu är att, förutom att hålla den vid liv och så, försöka vinterförvara den bra så att den kan blomma även nästa år.

2011-11-17

2011-11-19

2011-11-20

Den växer så det (nästan) knakar...

Så här såg den ut den 2 november 2011...

Amaryllisen växer så det knakar. Hoppas den blir fin när den slår ut...

...och så här såg den ut den 10 november 2011

Exotic Star

Jag har inte så gröna fingrar. I hemmet finns fyra gröna växter och det är ibland ett mindre under att de lyckats överleva.
Därför har jag idag, via en av mina kollegor, köpt en Amaryllislök. Jag hoppas jag kan få den att blomma.
Så här ser den ut idag!

Maten i fokus

För mig är ekologisk och närproducerad mat viktig, precis som det är viktigt att källsortera och åka kollektivt. På sistone har dock det första fått mer och mer plats i tillvaron.

Det delvis nyfunna intresset, eller kanske snarare den nya drivkraften, beror nog nästan uteslutande på min kusin Malin Olofsson. Malin jobbar som miljöreporter på Sveriges Radion och hon har tillsammans med sin kollega Daniel Öhman gjort flera uppmärksammade reportage i serien "Matens Pris". De har dessutom precis släppt en bok, med samma namn, som handlar om deras resor när de granskar hur maten på våra bord egentligen producerats. Här är ett klipp från när Malin och Daniel berättar om "Matens pris" i Gomorron Sverige.



Som ett resultat av allt detta har jag börjat följa Naturskyddsföreningen via Facebook och deras kampanjer där. Den mest uppmärksammade just nu är väl "Anti Scampi" som handlar om att vi faktiskt ska sluta äta jätteräkan som inte går att producera på miljövänlig väg (inte ens de ekologiska jätteräkorna är särskilt schysta).
Detta i sin tur ledde till att jag laddade ner deras app "Grön guide" till min mobil. Helt plötsligt har det blivit mycket lättare att handla säsongsbetonade grönsaker, snäll frukt men även veta vilken fisk man absolut inte ska äta och vilken som är okej. Helt underbar app!

Jag (och maken åker med på det tåget också) ska nu försöka leva lite bättre och ett första steg i detta har blivit att vi av en kollega beställt lite hjortkött. De har själva ett hägn hemma vid så jag vet att de levt bra och endast blivit stödutfodrade när det varit som kallast. Så snällt kött kan vara med andra ord.

Vi får se hur det hela går men bara det faktum att min egen medvetenhet ökat har ju faktiskt förbättrat chanserna för att vi ska lyckas leva mer hållbart.

Blogg i mobilen

För ett tag sen så insåg jag att jag inte orkade prioritera bloggen. Min första tanke var att jag borde skaffa en liten dator då jag kunde blogga på bussen men det kändes ändå klumpigt. Så plötsligt, för bara en minut sen, så insåg jag att det borde ju fungera med min nya mobil.
Så nu skriver jag mitt första inlägg med bloggen app.

Ett i-landsproblem mindre :-D

Intressanta nyheter från byggnadsnämnden...

Fick ett mail med lite intressant info om vad som är på gång i kommunen:

"Vid gårdagens byggnadsnämnd var det framförallt två intressanta ärenden.Detaljplanen för Östra Centrum antogs. Fortfarande lär det vara osäkert med explöatorens intresse. Påskrift av avtalet är ännu inte gjort och enligt uppgift så verkar de tveksamma-kanske förhandlingstaktik? Det lär finnas andra intressenter om S§S hoppar av.

Trygghetboendet i Åhus -Flaket fick bygglov. Boendet sammanbyggs med andra lägenheter utmed hamnleden- totalt 48 lägenheter.

Bongs gamla fabrik i centrala Kristianstad kommr få en ansiktslyftning med ny färgsättning m.m

Man försöker skapa nya förutrsättningar för byggande utmed Norra Kanalen, som ligger bortåt Barbackaområdet. Förutsätter att banverket säljer en del mark och flyttning av transformatorstation. Det senare kommer att ske då ökad kapacitet blir nödvändigt i framtiden och flytt sker i samband med detta.

I Öllsjö kommer ett konsotium bestående av IKEA/SKANSKA påbörja byggandeet av ett nytt bostadsområde med flerbostadshus.

Slutligen kommer stadsbyggnadskontoret att delta i utredning av en VA-plan för kommunen. Medel för detta har erhållits från länsstyrelsen."

Honeymoon over there :)

Honeymoon, lustigt ord det där... Honungs måne :)

Jaja... Nu så här två veckor efter bröllopet, varav den första arbetsveckan efter semestern även är avklarad, så har vi delvis återgått till våra vanliga rutiner. Att gifta sig var underbart på alla sätt och vis men det är också skönt att få gå vidare. Planerandet har pågått till och från i mer än ett år så det är faktiskt skönt att få göra något annat nu.

Central Park, New York, ett måste!

De andra bröllopen vi ska gå på närmar sig och mitt i detta så ska vi börja planera vår smekmånad som går till USA. Ett land varken jag eller Pontus besökt så det ska bli superroligt! Flygpriserna är helt okej om man bokar nu så ramarna ska vi fastställa så snart vi kan. Vi ska givetvis göra de klassiska turistgrejerna men vi ska också försöka besöka några av Pontus släktingar som bor "over there".

Projektnörden i mig är lite sugen på att köpa en stor karta över USA så att man kan sätta upp nålar eller liknande och markera ut platserna vi måste besöka och de vi gärna skulle vilja besöka. Känns lite lättare och roligare att få överblick vart vi ska då.

Grand Canyon, Arizona, också ett måste!

Har ni några tips eller "do´s and don´ts" får ni gärna skriva här på bloggen eller på Facebook.




Nu ska jag bädda till systra min som snart dyker upp och ska sova här tills imorgon. Jag måste kanske förbereda henne på att det blir Melodikryss imorgon :)

Vår bröllopsvals!

Jag tänkte att om någon kanske missade vår bröllopsdans så får man chansen här igen. Klippet är inte i världens bästa kvalité men innehållet förmedlas väl ändå.
Mycket nöje!

BRÖLLOP!!!

I lördags så var det äntligen dags för vårt bröllop. Är fortfarande lite i koma efter bröllopsdagen så det kommer givetvis fler inlägg. Vill mest dela med mig av bilder för er som inte har Facebook. Fler bilder kommer givetvis.

Galen vecka! (långt inlägg...)

Ja det har verkligen varit en galen och fullspäckad men hysteriskt rolig vecka!

Det började på söndagen då vi åkte till ett par vänners sommarhus längst ut i Blekinge. Vi skulle planera bröllop, och det fick vi gjort, men det blev givetvis en hel del god mat, promenad på en gammal mur, tittade på rosor i en rosträdgård och även "inspekterat" en kyrka som är sned (anpassad efter den befintliga vägen). Det ljusnade när vi gick och la oss så det var en trevlig kväll.

Vid lunchtid på måndagen åkte vi hem igen och väl hemma sprang jag omkring en vända på stan och fixade grejer inför onsdagens möhippa och Tupperwareparty. Jag fick även se till att ha röjt undan det mesta eftersom vi knappt skulle vara hemma på tisdagen.

För på tisdagen åkte jag och Pontus till Ven med mamma, Anders, mormor och Torbjörn. När vi stod i kön till båten så träffade vi även på min faster Carina och hennes familj... Världen är allt bra liten ibland :)
Det var säkert 20 år sedan (om det räcker ens) som jag var på Ven sist och ön visade sig från sin bästa sida. Solen sken och alla var glada så där som på film liksom.
Vi kom hem runt 20 snåret och var rätt så möra då. Jag hade inte hunnit dammsuga men Pontus lovade göra det på onsdagen.

Onsdagen bjöd nämligen på möhippa för blivande svägerskan Nina. Vi åkte hem till henne lagom till lunch och efter att hon fått på sig bastkjol och matchande överdel och klämma med blomma i håret så åkte vi till Hälsa & Helhet i Kristianstad och bl.a bada jacuzzi. Därefter så blev det Tupperwareparty hemma hos oss med sushitema (Ninas favoritmat). Det hela blev mycket lyckat. Efter att gästerna och sambon åkt så satt vi och snackade tjejsnack så där hämningslöst som det blir på en möhippa :)

Dagen därefter, på torsdagen, så mötte jag upp en bakfull sambo på stationen i Hässleholm och vi träffade fotografen som ska ta bilder på vårt bröllop. Det var ett bra möte och vi åkte nöjda därifrån. När vi kom hem så tog vi en snabb shoppingrunda på stan och därefter gick sambon och vilade bort sin bakfylla och jag gick och fick mina naglar fixade.

På fredagen var det en mellandag. Vi fixade lite med spellistan till bröllopet och försökte komma fram till om vi skulle dansa vals eller inte. På fredagskvällen så var det dags att packa väskan inför..

...lördagens möhippa för Emma och svensexa för Robert. Vi tjejer var hemma hos Emma lite efter 9 på morgonen och när vi lämnat huset kom killarna till hämtade Robert. Vi började med champagne frukost och efter att den blivande bruden fått packa en väska så åkte vi till Karlshamn. Först var det lite uppdrag som skulle utföras på stan och därefter blev lite fotografering i studiomiljö med diverse accessoarer, typ gunghäst och motorsåg. Sen blev det dags för en åktur i skärgården med motorbåt och ring/vattenskidor. Kvällen avslutades med jacuzzi, grillat och lite dans.

Det gällde att komma i säng i vettig tid för idag, söndag, har vi varit och hämtat det dansgolv vi ska ha på bröllopet. Min mamma körde för jag var inte så pigg på att köra med släp och dansgolv som är 4,20 långt. När vi kom hem vid 16-snåret så trillade jag ihop i en hög och fick sova lite så utmattad och bakis jag var.

Denna vecka är sista veckan i mitt ogifta Olofsson liv och det enda som är inplanerat, förutom bröllopsdagen och dagen innan, är en fotbollsmatch på onsdag och lite gräsflätning och klänningen som ska hämtas. Däremellan ska det göras så lite som möjligt. Om 6 dagar är det dags att bli fru Winter. Me like :)

Vad är det med rosé?

Jag brukar inte gnälla men tänker idag ägna ett litet blogginlägg på att gnälla om rosévin.
Jag fattar inte det fantastiska med rosé, jag tycker verkligen inte det är så märkvärdigt. Har jag missat något? Jag är så nöjd med de många vita och röda viner som finns att jag inte ser vitsen men en till...

Så, nu har jag sagt det. Nu ska jag gå och grilla en bit kött och kolla temperaturen på mitt franska RÖDA vin...

Google+ å sånt

För den som missat det så läser jag en sommarkurs nu som heter "Att finnas digitalt - möjligheter och risker. Jag har kanske inte ägnat så mycket tid åt den som jag borde men fr.o.m nästa vecka så har jag semester så då ska jag väl hinna med den lite bättre. Uppgifterna handlar onekligen en del om riskerna om att leva digitalt. Hur mycket lämnar du ut om dig själv och till vem.

Jag har för egen del en relativt liberal syn på det där med säkerhet. Vill någon veta något om mig så är det inte särskilt svårt att ta reda på det men i dagarna så har det hänt lite grejer som gjort att jag faktiskt för första gången på väldigt länge faktiskt reflekterar över vad min digitala närvaro. Nu tänker jag inte främst på bankkonto och liknande, det håller jag hårt på, men allt det andra.

Tanken väcktes när jag fick en inbjudan till Google+. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte har så bra koll på vad det egentligen är och innebär men man måste ju prova och "see for yourself". Jag vet inte om syftet är att konkurrera med t.ex. Facebook oavsett så är principen lite (vad jag upptäckte än så länge) densamma, lägga till vänner i kretsar och dela innehåll (foto, video etc) med varandra. Jag har inte hunnit titta så mycket på det än men det verkar schyst.

Hur som helst. Jag sitter och uppdaterar min profil och inser hur mycket information jag lämnar ut om mig själv. Den mesta infon är sådant som jag inte tror någon skulle bry sig särskilt mycket om men ändå. Civilstatus, var jag är när och varför jag är där. Planer, framtidshopp, middagsfunderingar osv.

Jag hade först tänkt lägga upp mer om min möhippa här på bloggen men i så fall så kanske jag borde fundera på om jag ska lösenordsskydda inlägg. Inte för att det var så hemligt det som hände men för att ändå hålla lite på privatlivet.

Jag vet inte vad mina funderingar lett till och ibland behöver de kanske inte leda till något särskilt. Det är kanske resan som är målet. Att överhuvudtaget fundera och reflektera över sin digitala närvaro.

Hipp hipp hippad!

Jag trodde jag skulle iväg på kalas men tji fick jag för i söndags blev jag hippad!
Jag fick några bilder igår (finns på Facebook) och mer kommer. Förhoppningsvis får jag en hel hög till de närmaste dagarna och då kommer jag givetvis att utförligt berätta alla, nja, nästan alla detaljer. Tills dess får ni helt enkelt kolla in de fina bilderna på Facebook.

Så här glad var jag i alla fall:

So much to do and so little time

Ja så kan man väl sammafatta tillvaron just nu.
Ni som känner mig vet att jag mår bäst av att ha saker att göra men till och med för mig kan det bli för mycket... Men jag ska verkligen inte klaga för hela sommaren och halva (ja, nästan hela) hösten är uppbokad men galet roligare grejer.

Det börjar ju förstås med vårt eget bröllop. Det har jag ju pratat om i bloggen rätt så mycket men nu återstår små detaljer och det kommer bli toppen. Det kommer bli så "oss" :)
När en av våra inbjudna gäster tackade nej för att hon inte kunde komma loss från jobbet så sa jag att jag skulle be någon gäst twittra från bröllopet så kunde hon ju hänga med lite grand. Ju mer jag tänker på det ju mer klockrent är det. Att twittra är väl inte så mycket "oss" men väldigt mycket "mig" :) Någon gäst som läser detta som är sugen? Måste komma på en kul hashtag bara... Förslag emottages :)

Efter vårt bröllop så är det lite semester kvar och någon vecka senare så är det dags för blivande svägerskans bröllop. Kanske åker vi ner till Mallorca där de gifter sig men annars så är det bröllopsfest veckan efter bröllopet. Aftonklänning är det som klädselkod så jag MÅSTE ju köpa en långklänning. Stackars mig :)

Sen går det någon vecka till och då är det minst ett bröllop till (det ryktas om att det kanske kommer en inbjudan till) så det skulle också kunna bli två bröllop inopm loppet av 8 dagar.

Tre dagar efter det ena bröllopet så är det dags för Britney Spears konsert och som om det inte vore nog så är det Rihanna konsert två veckor senare.
Ja, stackars mig för att ha en så hektiskt sommar och höst (hör ni inte ironin så får ni spetsa öronen).

Runt omkring detta så finns det ju så många goa vänner, vissa nyfunna och vissa har hängt med i snart 20 år. Jag tror inte jag säger det tillräckligt ofta till er men livet vore tomt utan er även om vi inte träffas så ofta.

Nu ska jag läsa en pdf som ingår i min sommarkurs att "Leva Digitalt". Ta hand om er alla och om jag inte bloggar på ett tag så vet ni varför :)

Det var ju det där med Winter...

Jag trodde inte jag skulle kunna fylla ett inlägg till med temat "Jakten på Winter". Efter flera månaders letande så hade vi ju fått tag på alla papper som behövdes för att skicka in en ordentlig ansökan till PRV. Trodde jag...

Förra fredagen så kom jag hem och blev så glad när jag hittade ett brev från PRV. Det var ett tjockt kuvert så jag förstod att de returnerat våra bilagor och jag hoppas att det kanske t.o.m skickades med ett beslut. Jag slet upp kuvertet i hissen i min iver och blev något paff när det första ordet jag möts av är "Föreläggande". De tar några sekunder innan min hjärna fattat och det hinner snurrar runt många tankar. "Föreläggande, vad innebär det? Jag fattar ingenting"

Väl inne i lägenheten så sätter jag mig ner och jag måste läsa brevet minst två gånger för att förstå vad problemet är. Det tar nästan en hel A4 sida med hänvisningar till flertalet paragrafer i namnlagen innan de längst ner klämmer fram problemet. "Eftersom det är dokument som är svåra att tyda så kan vi inte styrka släktskapet".
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Vadå svåra att tyda? Vad hade de förväntat sig med kopierade papper från 1846 skrivit på sirlig tyska? Och varför var detta ens mitt problem? För en avgift på 1800kr kan man väl förvänta sig att de löser problemet. Men icke...

Jag förstår ju att PRV måste vara noga men jag tycker nog att man med lite hjälp skulle kunna reda ut. Det kan ju nästan jag själv göra...

I måndags så ringde jag PRV och jag fick tag på vår handläggare och vi kom fram till att det kunde räcka med de två följebrev som vi fick på polska. Jag faxade iväg dem med ens och skickade iväg kopior på dem med snigelpost. Nu kan vi bara vänta och hoppas...

Orden börjar ta slut

Varje gång jag sätter mig här och tänker skriva något klokt så slutar det nästan alltid med att jag bara stirrar på skärmen. Jag får inte fram ett enda vettigt ord och allt känns som meningslöst dravel.

Först tänkte jag skriva om "ickederbyt" mellan MFF och HIF, men det känns som om alla redan gjort det. Vad kan jag tillföra den diskussionen som inte redan sagts, skrivits eller tyckts. Jag var på plats och är givetvis besviken över hur det slutade. Jag bara hoppas att vi aldrig mer behöver se det. Varken på Stadion eller någon annanstans. Det har inget med fotboll att göra.

När jag skrotat den idén tänkte jag skriva om bröllopet (trots att det är ett något uttjatat ämne). Om hur dumma diskussioner man plötsligt för, som om servetter var det viktigaste i livet. Det är det givetvis inte och ibland måste man påminna sig själv om kärnan i det. Att jag och Pontus ska gifta oss och ger löfte till varandra (och Gud) om att älska varandra oavsett vad livet ger oss.

Sen tänkte jag att jag kunde skriva om utmaningarna man ställs inför på jobbet. Hur gör man egentligen för att folk ska förstå vikten av att följa den grafiska profil som faktiskt finns? Eller hur man snyggast dekorerar ett produktställ i papp? Vad är egentligen skillnaden mellan de olika styrsignalerna på elbatterierna?

Men till sist så känns allt så tråkigt och irrelevant. Vem bryr sig egentligen? Bryr jag mig ens själv? Vet inte riktigt. Så det slutar med att jag raderar inlägget jag påbörjat och tänker att jag kanske har något roligare att berätta en annan dag. Kanske...

Vart tog vägen vägen?

Eller kanske snarare vart tog tiden vägen? Jag kan inte förstå hur tiden kan gå så fort och bara rusa fram. Tycker veckorna mest består av måndagar och fredagar!


Jag har egentligen inget särskilt att förtälja idag men det är ju nästan en månad sen jag skrev sist och så kan man ju inte ha det.

Dagens övningar på jobbet består av att fräscha till lite powerpointpresentationer och ha lönesamtal. Det ena ska bli mer spännande än det andra, du får själv gissa vilket...

Imorgon bär det av till svärmor (om 78 dagar är hon det på riktigt) och jag hade gärna berättat om födelsedagspresenten vi ska fixa men hon kanske läser bloggen så det får bli en bilduppdateringen på söndag i stället.

Nu är det dags för en kopp kaffe och knäckemacka.

Trevlig och solig helg på er alla!

Så här blev till slut...

...inbjudningskorten!

Eftersom de blev i ett eget "hittepå format" så hittade vi inga kuvert som funkade till. Då kläcker man ju den briljanta idén om att slå in korten som små paket... sagt och gjort...

Revidering: Jakten på Winter fortsätter inte alls...

... för vi har hittat alla papper vi behöver :)

Fast vägen dit var inte spikrak om man säger som så. Vi hade ju bestämt oss för att åka till Berlin och försöka få ut det sista pappret. Anledningen till att vi valde att åka till Berlin var för att slippa de 20 månadernas handläggningstid som det skulle ta om vi ansökte om papperna via mail. Sagt och gjort och vi bokade resa.

För att försäkra mig om att vi hade med oss alla papper vi behövde så ringde jag för säkerhetsskull och dubbelkollade med Standesamt 1 i Berlin. Som vanligt så pratade de ingen engelska och när jag fått fram (på urusel tyska) vad jag letade efter kläcker damen i fråga (som jag ifos inte pratat med tidigare) ur sig att de papperna inte finns hos henne. Hon hänvisar mig vidare till något i stil med "Evangeliska centralarkivet" och väl där så får jag prata med en dam som kan engelska (kändes som ett Halleluja moment). det visade sig att hon kunde se precis vilka gamla kyrkböcker som fanns var och inte någonstans i Tyskland fanns det underlaget jag letade efter. Hon menade istället att det borde finnas i Polen. Detta hade inte varit några problem om det inte varit för att jag faktiskt frågat om det pappret i Polen och där fått beskedet om att de inte fanns.

Så där satt jag som ett fått. Kände mig helt uppgiven och lagom road av att åka till Tyskland för en ren nöjestur. Vi ville ju byta efternamn. Jag ringde Pontus (som för övrigt hade en skit dag på jobbet) och vi försökte peppa varandra att de papperna vi hade kanske ändå räckte.

Jag bestämde mig för att göra ett sista försök med Polen igen.
Jag mailade "A" på arkivet i Polen och bad om uppgifterna. Döm av min förvåning när jag dagen efter får ett mail på polska. Jag förstod inte många ord men upplägget var detsamma som när vi fick positiva besked sist jag var i kontakt med dem. Jag kollade lite snabbt på Google translate men blev inte klokare. Jag mailade tillbaka på engelska och ville bara dubbelkolla att jag förstått det hela rätt. Senare på kvällen så fick jag ett mail tillbaka på engelska, De hade hittat papperna (i en annan bok) och för 62,50 polska pengar så var intyget mitt.

Nu hörde jag "Halleluja" i bakgrunden och jag var så lycklig att ögonen tårades. Vi hade hittat alla papper vi behövde!

6 månader av letande, mailade, ringande, försöka förstå främmande språk och otaliga minuter av vidarekopplande i telefonköer och suspekta telefonkömusik var över! Vi hade hittat papper från 1856 (som längst bak) och där församlingarna bytt land och nätt och jämnt överlevt två världskrig. Tacka vet jag tysk byråkrati!

Nu ska vi bara "skriva ihop" själva ansökan till PRV och bifoga alla utdrag och intyg. Sen kommer vi heta Winter i efternamn. ÄNTLIGEN!!!

Jakten på "Winter" fortsätter i Berlin

Ja det har varit lite dåligt med bloggandet på sistone. Det har liksom funnits annat att göra...
Men jag tänkte meddela att jakten på Winter (efternamnet alltså) kan ta slut den 9:e maj efter flera månader med mailande och letande i Tyskland och Polen!

För den som missat historien bakom Winter så har vi förhoppningen om att efter vårt bröllop i augusti få heta Winter i efternamn. Namnet kommer från Pontus mormors morföräldrar. Eftersom de föddes i Tyskland så har jag letat efter födelseattesten (papper som PRV kräver) där. Det vore nog inte så svårt om det inte varit för att det varit krig i Europa i mitten på 90-talet. En del av Tyskland blev polskt efter kriget och i övergången så försvann det en del papper, papper vi nu hoppas finns i centralarkivet i Berlin.

Jag lyckades nämligen få tag på en person på Standesamt i Berlin som kunde engelska (tack och lov) och jag fick då veta att trots att handläggningstiden är 20 månader om man skickar efter papperna så kan man få dem över dagen om man åker dit. Sagt och gjort och den 7 maj åker vi till Berlin för två dagars turistande och sen till centralarkivet för att förhoppningsvis hitta det sista pappret, "the missing link".

En ytterliggare trevlig bonus är att resan sammanfaller med min födelsedag och att jag dessutom har en stor stad som Berlin att försöka hitta bröllopsskor i storlek 42! Det kan ju bara bli hur bra som helst! :)

Tävling och Aspergers syndrom

Jag är inte mycket för att delta i tävlingar på nätet, framförallt för att jag väldigt sällan vinner. Men ibland är priserna så fina att jag bara måste delta!

Som här:
http://www.domkallarmighannes.com/2011/04/vinn-ett-valfritt-smycke.html

Det roliga med tävlingar på bloggar man inte känner till är att man ibland lär sig saker som inte väntat sig. Som bloggen här ovan. Först tänkte jag bara delta och sen gå och göra något annat men så blev jag lite nyfiken. Bloggen handlar om en tjej, Joanna, som har Aspergers syndrom och efter att har läst sidan där hon beskriver sjukdomen hos sig så inser man hur jobbigt livet måste vara ibland. Visst stöter jag också på problem och ibland måste jag "brottas" med pappas sjukdom men jag har ju ändå verktygen att kunna göra det. Om allt inte går enligt planerna så kan jag ändå hantera det utan några större problem. Joanna skriver att hon inte tycker om hastiga förändringar utan vill veta vad som kommer att hända. Det låter jättejobbigt i mina öron, det hade ju inte fungerat med mitt liv.
Dessutom kan man ju inte annat än att bli imponerad över hennes beslutsamhet när hon insåg att hon själv hade AS och försökte få läkarna att också inse det, det tog ett år. Måste verkligen kännas som en seger när man får det på papper. Som hon Joanna själv skriver "Jag är inte dum i huvudet, jag har Aspergers syndrom".

Påsar under ögonen och regntunga skyar

Jag är trött... Så där "jag är så trött att jag nästan kan somna stående trött".
Jag har provat att sova lite, sova mycket men inget hjälper. Jag är bara trött. I morse på bussen sa t.o.m mina medresenärer och chaufför på linje 555 att jag var trött. Det var bara Henrik som tyckte jag verkade vara som vanligt, men så är han synskadad/nästan blind så han ser inte påsarna under ögonen.

Något som definitivt hade hjälpt är sol. Bara en liten stund i alla fall. Att bara få sitta och sörpla på en god latte i solskenet. Hoppas våren kommer snart... Den är ovanligt efterlängtad.

Ska för övrigt besöka systern på hennes (gymnasie) skola och få gratis ansiktsbehandling. Hon varnade att det kunde ta lite tid eftersom de är nya i sin utbildning. "Ingen fara" sa jag. För sen när blev det jobbigt att bli ompysslad i ett par timmar. Not now, not ever!

Skippa gnället - det har ju varit en fantastisk dag!

Gnällde ju lite innan men så kan man ju inte sluta en sådan här fantastisk dag!

Följande har hänt idag i turordning:
- fint väder
- tecknad film (Planet 51) till frukost
- promenad till Naturrum med Pontus
- köpte gott kaffe på vägen hem från promenaden
- fick börjat på texten till inlagan på inbjudningskorten till vårt bröllop
- min blivande svägerska Nina fick en chock när hennes sambo gick ner på knä och friade (hon svarade givetvis ja)
- har fått inbjudan till en prästvigning

Inte kan man klaga på en sådan här fantastisk dag!
Livet är underbart, fantastiskt och ljuvligt!!!

Får man lov att gnälla lite?

Det är verkligen inte synd om mig men jag vill ändå gnälla lite... Det gäller datumet för vårt bröllop.
Vi tyckte vi valde ett bra datum, ingen som fyllde år i anslutning och det är förhoppningsvis fint väder.

Men så började det gå upp för oss att den 6 augusti är bland det sämsta datumet vi någonsin kunde valt i år. Svenska Kyrkans Unga har sitt "Stora Årsmöte" i Uppsala och sannolikt så försvinner det iväg en del vänner på det. Sen visade det sig att Scouterna har sin Världsjamboree och då har de bokat hela Bäckaskog slott (där vi tänkt ha vår bröllopsnatt).

Jag bara väntar på att något annat dyker upp som också sammanfaller med den 6/8. Eller att delar av släkten helt plöstligt bestämmer sig för att man inte kan umgås med varandra (visst ja, det har ju nästan redan hänt).

Nåja. Vad är väl en bal på slottet?
Jag kommer vara där, Pontus kommer vara där och Joakim (vår präst) kommer vara där. Det, några papper och två ja så är vi ju gifta i alla fall :D

100 ml och prickig scarf

Imorgon bär det iväg till Frankfurt och Messefrankfurt för det stora ISH mässan.
Under en vecka samlas hela ventilationsbranschen (och och en uppsjö av andra branscher) för att träffas, samtala och "sälja" in sig och sina produkter.
Jag ska bara var iväg ett par dagar men nog sjutton så uppstår det vissa problem, alla av väldigt ytlig karaktär men ändå.

1. Skor!
Förra året när jag var på mässa en hel vecka i Stockholm så hade jag verkligen fel skor med mig. Jag fick skoskav dag två av mina pumps så det fick bli (lite för varma) stövlar resten av veckan. Igår så fick jag då den briljanta idén att jag skulle shoppa nya skor, nu är det ju både vårnyheter och REA. Efter att ha dragit med mig Pontus i ett par affärer och provat hur många skor som helst så insåg jag återigen att storlek 41 inte är samma sak som storlek 42. Jag kan inte tryck ner mina fötter i ett par 41:or hur gärna jag än vill...
Det hela slutade med att jag inte fått några nya skor utan vackert fick ta och damma av de jag redan har. Jag sparade lite pengar men det är verkligen inte roligt att ha så svårt att hitta skor.

2. Linsvätska!
Jag kom imorse på att jag inte har någon liten flaska med linsvätska här hemma (den är på jobbet). Det hade inte varit något problem om det nu inte varit för att jag helst inte vill checka inbagaget när jag flyger hem (för att hinna med tåget fortare). Fick alltså bege mig ut på stan ch de få affärer som har öppet idag och köpa en liten flaska som rymmer max 100 ml som jag kan fylla med linsvätska.

3. Prickig scarf
Den röda scarfen med svarta prickar ingår i mässuniformen. Jag har egentligen inget emot den men jag vet inte riktigt hur jag ska ha den. Jag hade hellre haft en lång scarf som kunde hänga runt halsen men nu är det en kvadrat som man inte riktigt vet hur man ska ha. Visst kan man knyta den lite kort och lite snyggt runt halsen men då ser man verkligen ut som en flygvärdinna och det vill jag INTE.

Nu ska jag i alla fall packa ner grejerna och imorgon kl 06:00 blir jag hämtad för färd vidare söderöver.

Klart man tar chansen att tävla!

"Jag tävlar om ett valfritt smycke från www.cathis.eu,
tävlingen finns hos Familjen Pettersson"

Cathis.eu drivs av den mycket kreativa kvinnan Catharina Fransson!
På hemsidan finner du en mängd olika silversmycken, både armband,
halsband, ringar, namnsmycken, herrsmycken och mycket mer.
Jag blir helt salig - det finns massor, som passar alla...!

Nu kan du vinna ett valfritt smycke värt upp till 800kr från Cathis.eu!
Följ tävlingsreglerna och du är med och tävlar!
Varje steg du uppfyller gör din chans att vinna större!

Desperat pendlare?!?!

Hade ingen lunch med mig så jag tog en tur till Coop på lunchen för att handla något. Utanför Coop är där en hållplats för stadsbussar. Det händer ibland att jag åker buss därifrån när jag ska till centralen.

Hur som helst. Jag är minst 100 meter från busshållplatsen när stadsbussen kör förbi hållplatsen. Sekunden efter att den har passerat så saktar han in. I lite väl i god tid till korsningen. Jag har nu närmat mig bussen så pass mycket att jag känner igen busschauffören. Han gestikulerar åt mig. Han undrar om jag ska med bussen.

Jag ler lite förvånat, skakar på huvudet och vinkar förbi honom. Han ler, vinkar och gasar på och kör vidare.

Sekunden efter det så börjar jag gapskratta där jag går mitt på en tom parkering. Jag kan inte hitta någon logisk förklaring till att han skulle stanna. Jag gör inget som helst tecken på att vilja åka med. Jag springer inte, jag viftar inte med armarna i hopp om att han ska stanna. Jag gör ingenting förutom att gå rakt fram i i lagom takt över en parkering.

Det måste stå desperat pendlare i min panna?

Man tager vad man haver om man har nått

"Man tager vad man haver" sa aldrig Kajsa Warg men det är ett väldigt gott råd ändå. Men vad händer om man inte har något att ta av då? Vad gör man då? Till vem vänder man sig då?

Detta blev väldigt tydligt för bara några timmar sedan när jag och mamma var och lämnade 2 säckar med utrensade kläder, lite sängkläder och även en gammal sovsäck hos Stadsmissionens härbärge i Kristianstad. Mannen som jobbade där blev verkligen tacksam över kläderna och var väldigt glad över att vi tänkte på dem.

Jag får plötsligt lite dåligt samvete över att jag inte gör mer för mina medmänniskor runt omkring mig. Borde jag inte kunna göra mer? Kanske jobba ideellt någonstans? Eller bidrag med mer till härbärget som verkligen är att ge en hjälpande hand till de som bor i samma stad som jag. Kanske man borde baka lite kanelbullar och gå dit en kväll och bjuda på lite fika. Varför gör man inte det?

Istället så sitter jag i soffan, i vår varma lägenhet och tittar på vår platt-TV och våra många kanaler. Vi tittar på fotboll och är glada över Milans vinst, dricker lite te och småäter på kakor.
Samtidigt, någon kilometer från oss, så är någon glad över att få sova i en säng i natt, att inte behöva hitta en trappuppgång eller ett övergivet skjul att sova i.

Jag försöka döva mitt dåliga samvete med att intala mig att jag kanske gör mer än många andra. Men vad är det för trams!?! Varför skulle jag vara bättre än någon annan???

Nej, det blir till att skärpa sig. Behandla andra som du själv vill bli behandlad och jag hade gärna blivit bjuden på kanelbullar eller kladdkaka...

En timme och 2 579 km

Det är skillnaden mellan Kristianstad och Tripoli. En timmes tidsskillnad och 2 579 km fågelvägen.
Det är ungefär samma avstånd som det är mellan Stockholm och Madrid. Tänk så olika världar man möte när man landar efter 2579 km.

Du kan landa i Madrid, en välutvecklad storstad där din vistelse sannolikt kommer att präglas av museum, aritektur, fotboll, mat och dryck. Du känner dig troligtivis relativt trygg när du besöker Madrid, det är ju inte värre än i någon annan storstad. Du flyger snabbt fram och tillbaka och resan dit kan bli ett trevligt avbräck från vardagen.

Annat blir det om du åker till Tripoli (om du ens kommer in i Libyen). Du kommer just nu att möts av kaos. Militären försöker febrilt (och brutalt) slå ner allt motstånd och den senaste siffran jag hörde var ca 220 döda. Folket har inspirerats av vad som hänt i grannländerna Tunisien och Egypten. Hoppet har tänts, hoppet om att Libyen en dag kan vara ett land där demokrati råder, du har yttrandefrihet, pressfrihet, strejkrätt, rätt att bilda politiska partier, ja ni vet det där vi andra tar för givet.

Jag blir fruktansvårt irriterad över att jag har så dålig koll på världen att jag inte vet hur illa det är där på andra sidan "fina" Medelhavet. Men det är ju ändå ingenting mot vad man blir när man ser en oroad Carl Bildt som nog tänker mer på en ev. brist på olja och att inte röra mer i den "afrikanska soppan", än att gå hårt mot hårt och verkligen fördomma den "gode" herr Muammar al-Gaddafi. För ingen vid sina sinnesfulla bruk kan väl på allvar tycka att det som händer mot folket i Libyen är berättigat?

Ja, det skulle väl vara Italiens utrikesminister som inte tycker att vi borde exportera den västeuropeiska demokratin med risk för att det kan komma muslimer till makten. Men så är jag högst tveksam till att någon som styr i den italienska toppen är begåvad med empati och sunt förnuft.

Är den senaste tidens oroligheter slutet på stabilitet? Kanske. Med det är också förhoppningsvis början på en mer rättvis värld där alla människor faktiskt är lika mycket värda. Jag hopppas.

Understimulerad tjej i sina bästa år söker hobby

Mellan åren 1996 och 2010 (alltså när jag var 14-28år) var jag på ett eller annat sätt aktiv inom Svenska Kyrkans Unga. Till en början var det på det lokala planet och den lokala styrelsen och de följande 14 åren har jag provat styrelsearbete på distriktsnivå, merparten av de utskott som funnits på distriktsnivå, vikarierat på distriktets kansli, varit arbetsledare, ekonomiguru, vice ordförande, anställd på förbundskansliet och planerat ett Riksmöte och till sist planerat en Nattkamp på distriktsnivå.

Jag har fortfarande en tå kvar i organisatinen men i praktiken så har jag avslutat kapitlet Svenska Kyrkans Unga (eller har SKU avslutat mig kanske?). Det har varit väldigt skönt att få tid till annat men nu när de stora frågorna kring bröllopet är avklarade så börjar jag plötsligt känna mig understimulerad. Inte så att jag hade orkat åka iväg på kvällsmöte för det orkar jag inte men någon hobby behöver jag.

För att hitta lite utmaningar så försöker jag bistå Pontus i hans pluggande och jag har jag har lyckats övertala Cathis design att gå online på Facebook. Men sen då???

Vad gör man när man är snart 29 år och kommer på att man behöver en hobby? Kan man skriva en kontaktannons? Var publicerar man den i så fall?

Tål att funderas på...

Saker jag gillar

Det finns mycket man gillar på Facebook! En av favoriterna är:

Fairtrade Sverige
Rättvisemärkta produkter garanterar att de som producerar produkterna får skäligt betalt, drägliga arbetsvillkor och därmed en dräglig levnadsstandard. Barn får gå i skolan och man jobbar ofta i kooperativ så att de pengar man tjänar på sitt arbete återinvesteras i byn/bygden.

Att handla Fairtrade produkter är ett enkelt sätt att hjälpa en medmänniska som inte har det lika bra som du & jag har. Helt enkelt ett sätt att göra världen lite bättre.

Helena Olofsson gillar

Fairtrade Sverige

Skapa en Gilla-knapp

Min "hovleverantör" när det gäller silversmycken :)

Jag har aldrig varit någon "guldmänniska" utan alltid föredragit silversmycken. Ni kan ju gissa så glad jag blev när jag började på VEAB och upptäckte att en av mina kollegors fru tillverkar silversmycken :)
Jag har beställt ringar, halsband och armband och just nu väntar jag på min senaste beställning, en ring som jag ska ha på höger hand på bröllopsdagen. Can´t wait!
Kolla gärna in hennes hemsida www.cathis.eu och gilla henne på Facebook.

Helena Olofsson gillar

Cathis design

Skapa en Gilla-knapp

Everybody loves Facebook

Via: Online Schools

Scouter, kändisar och (brist på) hotellrum

Vill bara beklaga mig lite över ett i-landsproblem...

Ringde Bäckaskog slott häromdagen i tron att jag var ute i god tid för att boka hotellrum till vår bröllopsnatt. Trodde jag ja...

När vi valde datum för bröllopet så kollade vi så att ingen fyllde år i hopp om att välja ett bra datum. Vad jag glömde att kolla var kalendariet för Kristianstad kommun. Samma vecka som vi gifter oss så invaderas nämligen Kristianstad av ett antal tusen scouter som ska fira den 22:a Världsjamboree. Kul för dem. Verkligen.
Mindre kul för oss däremot eftersom de har preliminärbokat hela Bäckaskog slott. Och då menar jag verkligen hela, från bröllopssvit till de enklare B&B rummen. Damen i receptionen/bokningen trodde iofs inte att de behövde alla rummen och vi hoppas verkligen är det stämmer.

Enligt vissa källor så kommer kändisarna (kungen, diverse artister och annat löst folk) som ska delta i Världsjamboreen bo där. Man kan ju hoppas att det finns ett litet rum över till oss.
Kan man ska ringa till hovet och fråga? Det är ju ändå våra skattepengar som bidrar till arrangemanget...

7 månader kvar

Det var en halv evighet sen jag skrev något men verkligheten har krävt lite engagemang och närvaro.

Hela december gick i en rasande fart och innan jag hade hunnit fatta det så var både jul och nyår över. Normalt sett så hade man nu bara gått och längtat till våren men i år är det lite annorlunda. Imorgon är det på dagen 7 månader (eller 212 dagar) kvar tills vårt bröllop. Det kan verkar vara en evighet men jisses vad grejer som ska fixas innan dess.

Förutom detaljer som catering så filosoferar jag just nu över håret. Vad ska jag göra med det? Uppsatt? Ja, på något sätt. Löst eller hårt? Inte en aning. Diadem eller motsvarande? Inte an aning. Slöja eller inte? Inte en aning.

Sen var det ju det där med efternamnet Winter. Jag har nu lyckats lokalisera Pontus mormors födelseattest och så fort de meddelat var jag ska sätta in pengarna så skickar de hem det. Jag har också lyckats få tag på bankuppgifter till myndigheten i Polen så att jag kan få hem papperna därifrån. Kvar är då länken mellan Pontus mormor och hennes mormor. Jag hade hoppats att samma polska myndighet skulle kunna ha papperna men det hade de inte. Jag har fått en ledtråd till en myndighet i Tyskland men tyvärr så pratar de inte engelska och min tyska är inte i närheten av att förstå vad mannen på andra sidan telefonlinjen säger. Jag hoppas att någon av mina tysktalande kollegor kan tänkas hjälpa mig.