Sommar, revyer, Almedalen och förödande politik

Ett lika säkert sommartecken som revyerna är, är Almedalen. Ett skådespel med manus och hållpunkter, där politiker försöker överträffa varandra i förträfflighet.

Jag är själv fritidspolitiker och tycker så klart att många av de diskussioner och seminarier som erbjuds hade varit intressanta att närvara på. Förhoppningen att få nya insikter, lära sig nya saker och förhoppningsvis få inspiration hade varit målet. Jag tycker även att en del av "skådespelet" är underhållande. Att evenemanget som sådant har exploderat i sin omfattning tycker jag är lite tråkigt för frågan är när det blir så stort att ingen orkar åka dit, eller orkar bevaka de mindre seminarierna för att allt är så stort.

Men det var egentligen inte det jag hade tänkt ventilera utan snarare politiken som sådan, eller snarare ibland bristen på politik. I Kristianstadsbladet kan man idag läsa ledaren "Sluta käbbla och håll ihop". Tidningens ledarskribent uppmanar i praktiken Jan Björklund, Liberalernas partiledare, att inte föra fram partiets ståndpunkter utan hålla ihop inom Alliansen, allt för att visa att man är ett regeringsdugligt alternativ till regeringen och dess samarbete med Vänsterpartiet. Hon skriver "Att L riktar taggarna mot M i stället för mot partierna utanför alliansen är bisarrt. Och skadligt för Sverige."

Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Blockpolitiken har gjort det svårt för väljarna att se skillnader mellan de olika partierna och jag förstår den hopplöshet man kan känna inför valet. Det spelar ingen roll att det finns olika partier att rösta på för antingen blir det en vänsterpolitik eller en högerpolitik, det finns ingen mittenväg att gå. Röstar man på Liberalerna vet man att man kommer få Moderaterna på köpet och röstar man på mitt eget Miljöparti så får man, så länge Alliansen säger att de ska gå till val tillsammans, räkna med att få Socialdemokraterna på köpet. Som bekant så delar vi inte alltid samma åsikt, precis som Liberalerna deklarerar att man inte delar samma åsikter som Moderaterna. En inställningen kan man unna sig som ett parti i opposition, och rimligen bör göra när man suttit i regering i åtta år med flera andra partier.

Blockpolitiken gynnar inte någon, utom möjligen Socialdemokraterna och Moderaterna. Vi som inte röstar på någon av de två stora, utan föredrar en medelväg som ofta är öppnare, friare och grönare utan att för den sakens skull äventyra statens skyddsnät, har svårare att driva igenom vår politik eftersom vi är låsta till vänster eller höger.

Det kan tyckas märkligt att jag som Miljöpartist tycker blockpolitiken är förödande, utan den hade vi sannolikt inte suttit i regering. Men jag vidhåller att blockpolitiken är förödande för Sverige och vår demokrati för den cementerar att det bara finns två alternativ, vänster eller höger. En riktigt mittenalternativ finns inte och kan inte heller uppstå som det ser ut idag.

Att hylla pappa

Igår var det Fars dag och social medier svämmades över av bilder på små barn med sin pappor. Hyllningarna var många. "Tack pappa för att du lärde mig..." började många och några som inte hade sin pappa kvar i livet visade bilder på en vacker gravsten.

Förutom det uppenbara att min pappa är sjuk och kroppsligt tynar bort vilket gör mig ledsen så funderade jag en del över min relation till pappa som den var när han fortfarande var frisk.
Jag var hos pappa varannan helg och två veckor på sommaren. De tidigaste minnen jag har kommer från när vi bodde i Kävlinge och jag har varit kanske 4-5 år gammal. Jag minns någon fest/tillställning när vi var ett par barn och vi gick iväg på området sent på kvällen och hur oroliga föräldrarna var. Jag minns en kväll när jag var rädd (åskade det kanske?) och gick in till pappa och somnade vid hans sängkant. Jag minns när pappa fick tvål i ögat (detta finns dessutom förevigat på foto). Jag minns Landskrona, Billeberga, Teckomatorp med blandade känslor. Mitt livs botten nåddes de åren men sen flyttade vi (själva) till Höör och livet byttes från moll till dur. Det är i Höör jag har de flesta minnena. Hur vi alltid åt köttsoppa och bullar på fredagskvällen och en inte särskilt varierad kost övriga dagar. Hur jag till slut lyckades få pappa att köpa kotlett och hur det tog några gånger innan vi lyckades steka dem utan att bränna dem.
Jag minns burken med det vita locket med apelsinmarmelad och jag minns att det alltid fanns Ballerinakex hemma. Hur jag skällde på honom för att han inte källsorterade enligt vått och torrt och att radion alltid var på med "Ring så spelar vi" och sen "Melodikrysset". Jag minns att chokladkalender tog mig två gånger att äta upp (blir ju så med varannan helg). Jag minns att vi nästan varje lördag jag var där (det kändes som varje gång i alla fall) åkte till farmor. Pappa tvättade kanske bilen eller höll på i verkstaden. Hos farmor fick vi riktigt hemlagad svensk husmanskost när den är som bäst (även om jag inte var särskilt förtjust i kålen runt kåldolmarna). Jag lekte i trädgården, eller på vinden och när jag var äldre så lånade jag farmors cykel och cyklade fram och tillbaka på grusvägen mellan huset och "stora" vägen.

Och så minns jag RIOMEK, Rolf Inge Olofsson Mek. Under åren i Kävlinge så hyrde han lokaler i byn (tror jag). Minns mest den långa spiraltrappan upp. Därefter så flyttade han alla grejerna till farmor och det var så klart en av anledningarna till att vi så ofta åkte dit. Minns de småplastbitarna och metallbitarna som skulle fixas. Minns den stora verktygstavlan där alla verktygen hade sin plats. Minns hur jag fick svarva i metall och borra i träplankor. Har alltid tyckt träslöjd var roligare än syslöjd och att få utlopp för det var så klart fantastiskt.

Så vad vill jag ha sagt?
Jag kan inte påstå att jag haft världens bästa pappa, inte ens i närheten. Tror kanske att jag lärde honom fler saker än han lärde mig. Önskar jag inte varje dag att han var frisk och inte sjuk? Önskar jag inte att min dotter skulle fått en annan relation än den hon får idag med en person som sitter i en stol och som inte kan kommunicera fast hjärnan är frisk? Givetvis. Men samtidigt så är det ju denna "semirelation" som format mig till den jag är och jag tycker bra om mig trots mina fel och brister.
Jag vet att pappa är stolt över mig för ibland får vi ögonkontakt och då känns det som om det uttalas tusen ord mellan oss. Jag skulle inte vilja ha en annan pappa trots allt.
Vi ses på söndag pappa!

Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

Igår, när jag plockade fram dagens kläder, stod jag och velade i strumplådan. Matchande strumpor eller "rockasockorna", kampanjen som ska lyfta att det är okej att vara annorlunda och att alla är lika värda ändå. Jag tvekande på vad jag skulle välja.

Rockasockorna är ju så klart ett bra statement och superviktigt. Alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut, om man har högt eller lågt IQ, är en fena på att mingla eller om man mest känner sig i vägen på sociala tillställningar, föddes med en hjärnskada eller en kromosomuppsättning annan än majoritetens. Alla har vi en funktion att fylla och något att tillföra till framtiden.

Det som stör mig är att det krävs att vi måste ha icke matchande strumpor en dag för att prata om detta. Precis som jag stör mig på att samhället fokuserar på ojämställdheten i samband med Internationella kvinnodagen. Det här ju något vi måste prata om varje dag för det händer ju varje dag! Har du ett funktionshinder/nedsättning så berör det dig varje dag!

- Dina medmänniskor tittar konstigt på dig och tänker ”aha Downs syndrom” och får då någon förutfattad mening om vem du är, vad du kan och framförallt vad du inte kan. Kanske tänker de ”Stackars, gå igenom livet med ett handikapp, kan inte vara lätt”.

- Du har en neurologisk sjukdom som gör att du ser lite konstig ut i ansiktet pga musklerna inte vet hur de ska jobba och du klickar ihållande med tungan. Ingen vågar sätta sig bredvid dig på tåget för att du är udda (och kanske farlig) men de vet inte att din hjärna är fullt frisk.

- Du sitter i rullstol och människorna på stan undviker din blick för de vet inte var de ska titta, på dig eller rullstolen. De vill inte vara oartiga och göra fel så då tittar de bort.

Just nu svämmas mitt Facebookflöde över av olika strumpor men imorgon är det borta och Facebook kommer återigen handla om vilka efterrätt som ska avnjutas till lördagsmyset och om det inte ändå är dags att ta fram grillen.

Hyckleri på hög nivå och jag är ärlig och inser att jag är en av dem för så är vi människor som flock. Vi behöver något som engagerar oss en kort sekund för sen tröttnar vi, vi orkar inte mer.

Jag för inte den dagliga kampen som många föräldrar gör, som måste kämpa för att deras barn ska få en meningsfull fritid för att det inte finns aktiviteter anpassade till deras förutsättningar, som måste kämpa med sin medmänniskors okunskap. Men jag lovar att bättra mig, som människa och som politiker. Att jobba för att öppna upp vårt samhälle och våra värderingar så att alla får plats oavsett vem du är och vill vara. Det är inte idag jag bidrar till kampen för att ett autistiskt barn eller ett barn med Aspergers eller Downs syndrom ska få rätt till den skolgång och fritid som de har rätt till. Det är alla andra dagar.
Därför har jag likadana strumpor på mig idag.