Jag är inte rasist men...

Jag satt och fnulade på ett inlägg på tåget hem och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle kalla inlägget men jag tror det blir bra så här...

Under de senaste veckorna har diskussionerna kring rasism hamnat högre upp på agendan, i landets alla fikarum, korridorer och inte minst sociala forum och internet. Jag vet inte om det började med "Liten Skär och alla små Brokiga" men vi kan väl börja där.
Diskussionen kom att handla om vilka förutfattade meningar vi har och hur vi tolkar hudfärg. Skaparna bakom "Liten Skär och alla små Brokiga" menade att de inte alls syftade till att såra någon och jag tror absolut inte det varit deras mening heller.

Några veckor senare så kommer det fram filmer där några av Sverigedemokraternas, (SD), främsta toppolitiker säger flertalet rasistiska saker till en man, kallar en kvinna hora och beväpnar sig med järnrör. De kunde så klart inte sitta kvar i ledningen och SD:s partiledare fick rensa i leden. Ingen är väl egentligen förvånad. SD är ett främlingsfientligt parti oavsett vad de vill låta påskinna.

I samband med detta så fick också SD bland sitt högsta stöd i opinionsmätningarna och många undrade varför.

Det gjorde jag också. Kunde verkligen människor vara så fientligt inställda till invandrare och flyktingar att man var beredd att faktiskt rösta på SD? Tydligen...

Nu kan ju historien bevisa att denna typ av partier lättare får framgångar i lågkonjunkturer och när klimatet är tuffare i samhället, så kanske man inte ska beräkna att SD skulle få mer än 8% nästa gång det är val.

Samtidigt så visar det ändå en tydlig signal i samhället. Tålamodet tryter och när jobben minskar i antal, det är tuffare att försörja så blir man avundsjuk på de som har pengar. Det är ju ett på sätt och vis naturligt beteende när vi släpper fram och ut "grottmänniskan" i oss. Det som är så märkligt är dock inte att vi plötsligt ryter till mot tex politiker som tjänar lätta pengar när de lämnat riksdagen tack vare deras garantier utan att vi vänder oss mot de som står lägre ner på samhällets stege, de som redan ligger ner.

Plötsligt så är det för jävligt att invandrare kan få bonus om de lär sig svenska fort och de kommer bara hit och lever på socialbidrag!!! Fy f*n för invandrare!!! De vill inte jobba och de tar pengar vi kunde använt till våra gamla och sjuka!
Fast jag är inte rasist!!!

Ja en större paradox får man leta efter... För visst är det lätt att låta frustrationen få fritt spel men vad hjälper det och finns det egentligen någon grund för tankarna?

För inte så länge sedan släpptes en rapport om just SFI-bonusen. Det är rätt så höga krav för att få del av bonusen och tittade man på vem som fått ta del av pengarna så var merparten inte den invandraren som vi tror oss känna till via tidningarna utan istället t.ex amerikaner eller västeuropeer som invandrat.

Jag var på väg att redogöra för reglerna kring socialbidrag men kom på mig själv med att det faktiskt inte ska behövas för det är inte det som är problemet. Det är ju den s.k vardagsrasismen och vår människosyn!

Det finns de som börjar meningar med "Jag är inte rasist" men i nästa andetag pratar de om "blåneger" "negerboll" "blatteskor". Det går faktiskt inte. Det spelar ingen roll att du egentligen inte menar något illa för det är speglar ändå din människosyn. Du nedvärderar någon som inte ser ut som dig. Skitsnack säger du? Ja men varför då inte ändra ditt ordval?

Och om du verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda varför använder du argument som att "invandrare bara..." Det går faktiskt inte. Invandrare må vara en grupp människor i statistiken men det är ingen homogen grupp. Det finns människor som flytt från krig och orättvisor, flyttat hit när Sverige behövde arbetskraft och som faktiskt bott här längre än vad du och jag gjort. Och däremellan finns det lika många historier som det finns människor.

Själv är jag stolt över att bo i ett land som välkomnar de som inte längre kan bo i sina egna länder. Jag jobbar dagligen med mina fördomar för att faktiskt bli en bättre människa. Framförallt för att vi snart ska få vårt första barn och jag vill inte att det ska växa upp i ett hem där man vid köksbordet pratar om negerbollar. En struntsak kan tyckas men det är principen. Det ÄR en chokladboll och inget annat för det är det den innehåller.

Ja, det blev långt inlägg men jag känner mig verkligen upprörd över att människor i min omgivning nedvärderar människor som inte är födda i Sverige och som kommit hit pga tragiska omständigheter.
Att skänka pengar till Musikhjälpen, som verkligen är rätt och viktigt, gör att vi gladeligen öppnar våra plånböcker men att låta någon fly hit och bo här och gå i skola med ditt barn. DÄR går gränsen!!!

Jag är inte rasist. Punkt och inget men.

De "små" sakerna i livet

Ja det är högt och lågt på bloggen... Ibland rasar jag mot orättvisor och så kommer det ibland dagar som denna. När man istället förundras över de små sakerna i livet.

Eller ja, små och små... Jag går in i sista tredjedelen av graviditeten idag och kan nu "se fram emot" att det bara blir "värre". Större, tyngre och tröttare. Men det är så det är och med tanke på att jag mår bra i övrigt så ska jag nog överleva det också.

Statusuppdatering från magen:

Vecka 25

Fostret är ungefär 33 centimeter och väger runt 700 gram. Det kan knyta sina händer och även få tag på sina fötter. Näsborrarna börjar öppna sig.
Fostret kan nu känna smärta och reagerar på beröring, till exempel från en tvilling. Det har en egen rytm i magen då det sover eller är vaket. Fostret liknar alltmer ett nyfött barn i kroppens proportioner, och har samlat på sig mer fett.

Källa 1177.se


Det jag är mest förundrad över just nu är känslan när den lilla krabaten fnattar rundor. Ibland är det lite mysigt, ibland är det tämligen obehagligt och ibland skrattar jag högt åt det. Sen senaste gjorde jag igår när vi gått och lagt oss. Det var full fart på den lilla krabaten och plötsligt så gjorde h*n vad som kändes som en trippelsaltomortal (eller vad det nu kan tänkas heta) och det kittlade till precis som när de släpper på bromsen till "Fritt fall". Jag skrattade verkligen högt och Pontus tittade lite misstänksamt mot mig :)

Jag förundras också över den eftermiddagströtthet som infinner sig i stort sett varje arbetsdag mellan kl 13 och 14. Den lamslår mig helt och jag kan nästan somna ståendes känns det som.

Idag är det fredag och jag ska hem och sy (ja, du läste rätt, jag ska SY). Iofs bara ett litet draperi till barngarderoben men med tanke på att jag syr ca 1 gång vart femte år så hör det onekligen till ovanligheterna.

Imorgon kommer familjen Jurvanen på besök så det blir full fart. Vi har inte träffats sen deras bröllop så det finns en del att prata om :)

Jag skulle också kunna skriva något om Allsvenskan som avslutas på söndag men jag gör det nog nästa vecka istället...

Trevlig Allhelgonahelg!

Blogga för varenda unge!

Jag har ibland svårt för alla galor som är till förmån för barn, sjuka, hjältar osv. Jag vet att de är viktiga för det finns många som kanske bara uppmärksammar frågeställningarna just då men annars så tycker jag att det är något som borde leva sida vid sida med allt annat. Jag brukar också vara lite kinkig ibland och tycka att jag hellre skänker pengar till t.ex. Läkare utan Gränser för jag vet hur bokstavligen livsviktigt deras arbete är.

Men så ibland får även jag mig en tankeställare om livet här hemma. De senaste åren har det varit mycket diskussioner om utvisningar av barn eller familjer med barn som mått så dåligt att det enda rätta mänskliga att gör är att låta de stanna.

Men ibland behöver man inte ens gå så långt som till människor på flykt. Läste lite ur Unicefs rapport om det sociala utanförskapet i Sverige och ögon tårades. Dels för att barnen och ungdomarnas berättelser är gripande men också för att jag delvis känner igen mig. Att ha växt upp med en ensamstående mamma var ibland tufft. Det fanns inte pengar till några dyra semesterresor eller fina märkeskläder. Nu säger väl de flesta att det inte är viktigt men det är faktiskt inte riktigt sant. Klart att kärlek, mat och vatten är viktigt men sen då? Man vill ju känna tillhörighet i en grupp oavsett hur den gruppen ser ut, vilken klädstil som gäller eller vilken musik man lyssnar på.

Nu har jag inte haft det så tufft som många andra har det men känslorna är desamma för det är utifrån ditt eget perspektiv och din egen situation.

Nu när jag och maken själv väntar vårt första barn så pratar vi ju en hel del om vad som är viktigt när det gäller uppfostran, att saker inte är slit och släng, att visa respekt osv. Att det blir tuffare ekonomiskt när man är hemma och föräldraledig är ingen hemlighet men tack och lov så behöver vi inte oroa oss så mycket för det som jag tror min mamma gjorde när det var en vecka kvar till lön och både jag och min 12 år yngre syster bodde hemma.

Det minsta du som läser detta kan göra är att skriva under Unicefs namninsamling till förmån för barnen här hemma. De är lika viktiga som barnen i Syrien eller Sudsudan.

När slutar jag att vara jag och istället bli allmän egendom?

Den senaste veckan har på olika sätt präglats av frågan "När slutar jag att vara jag".

På Tupperwaredemo i torsdags pratade vi om att svenskar ofta identifierar sig med sitt jobb (särskilt den äldre generationen). Man presenterar sig med sitt namn och inom loppet av några sekunder så kommer frågan garanterat upp om vad man gör/jobbar med. För att det är vem vi är...

I och med graviditeten så har jag också flera gånger fått frågan "Hur mår du?". När frågan kommer från någon inom vården så är det inte så konstigt, det är ju därför jag är där, för att kolla av hur jag och barnet mår.

Men på sistone har jag börjat reagera när vänner och delvis delar ur familjen börjar med att ställa samma fråga när de innan har frågat "Hur är läget?" eller "Allt bra?". Jag förstår ju förstås att de menar väl men det känns som alla helt plötsligt blivit intresserade av min fysiska hälsa. Som om jag just nu bara väntar barn och inte är mitt vanliga jag längre. Nu när jag dessutom har förmånen av att må väldigt bra när de sista månaderna närmar sig så känns det ju än mer "oväsentligt".
Varför ändrar man ens frågan överhuvudtaget? Ställer man frågan "Läget?", "Allt bra annars?" så kan man ju fortfarande få en graviditetsrapport om det är nu det man vill ha.
Det är ju inte osannolikt att jag varit likadan själv innan men jag hoppas på bättring framöver.

Fast det som ändå känns mest konstigt är känslan av att min mage plötsligt blivit allmän egendom. Jag kommer ihåg att jag tidigt i graviditeten läste ett inlägg om en tjej som tyckte det var skitjobbigt när folk kom fram och tog på hennes mage och frågade just "Hur mår du?". Då förstod jag inte riktigt vad hon menade men nu gör jag det! Har haft flera släktingar som kommit fram när vi träffats och frågat "Hur det är med magen?" och klappat den. Jag har ingen jättestor privat sfär men där går gränsen. Vill du ta på min mage kan du väl i alla fall fråga först? Du tar ju i regel inte på någon annans kroppsdel utan att fråga först (barn, partner och överförfriskade personer undanräknat). Återigen förstår jag förstås att det är av välvilja och nyfikenhet men hallå det är min mage. Visst ligger det en bebis där inne och skvalpar och fnattar rundor men det är fortfarande i min kropp och mellan barnet och alla är fortfarande MIN mage.
Ventilerade lite av detta med min mamma och hon kände likadant när hon väntade min syster och just av den anledningen har inte hon klappat min mage.

För övrigt så märks det också att svägerskan fick barn i somras för jag i helgen fått höra att jag inte var så stor (återigen magen) jämfört med henne. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta? Vad är det för kommentar egentligen och skulle det överhuvudtaget vara konstigt? Jag är minst 10 cm längre än henne och när jag drar storlek 46 i kläder så drar hon 36. Det finns väl inget som är lika med våra kroppar och våra förutsättningar förutom möjligen att när vi väl försökte på allvar så blev vi gravida med en gång. Men sen slutar ju alla likheter...
Fasar lite för den dagen vårt barn föds, h*n kommer bli jämförd med sin kusin hela tiden. Vikt, längd, när de första stegen tas osv. Ett sådant beteende kommer ju inte gagna någon av de små.

Ja, nu ska jag inte gnälla mer... Trevlig vecka på er!
På torsdag är det dags för nästa barnmorskebesök och första gången vi får lyssna på krabatens hjärtslag :)

"War on coal" och att världens öde delvis ligger i amerikanernas händer

Läste ett inlägg på Supermiljöbloggen om Mitt Romneys senaste utspel i miljödebatten inför det amerikanska presidentvalet. Vad jag har förstått så är republikanerna som grupp generellt sett kritiska till miljöproblemen och menar att det inte påverkas av människan och vissa personer menar även att det är Guds straff och att Gud löser det. Det finns säkert också någon som skyller det på muslimerna också.

Hur som helst. Oavsett vad man tycker om miljöproblematiken så är nog de flesta (vettiga) människor överens om att fossila bränsle inte är lösningen för framtiden. Att vi sen inte alltid över överens om vad som är det bästa alternativet och hur vi ska nå dit är en annan sak. Men problematiken i grunden måste ju ändå vara respekt, empatin och förståelse.

Kanske är det som Romney säger, att USA har kol för 250 år framöver, men att fortsätta den meningen med "Varför ska vi då inte använda det" tycker jag visar en bristande respekt för allt annat levande på denna jordklot. Låt säga att USA fortsätter att använda kol. Då undrar jag om de menar att det inte kommer påverka jorden alls eller om det inte kommer påverka just USA.

Om de syftar på det första så undrar jag hur blind man kan vara för det faktum att man släpper ut nya partiklar i luften som måste ta vägen någonstans, och ingenting man tillför försvinner. Det är ju därför även något så harmlöst som vattenånga kan medföra stora problem på fel plats. Om de istället syftar på det andra så tycker jag nästan det är värre. Dels så visar man tydligt att man inte respekterar människorna som bor i andra delar av världen och dessutom så verkar man ju tro att man lever i ett slutet ekosystem där man inte påverkas av vad andra människor gör.

Jag förstår att det är en tacksam retorik att använda. Människor i grupp är lata och bekväma av sig och om det är svårt att inse att man måste ändra sin livsstil och hållning så är det än svårare att faktiskt göra det.

Jag kan inte annat än hoppas att Obama blir omvald. Jag är inte helt insatt i deras inrikespolitik men jag tycker mig veta tillräckligt för att anse att Obama står för en mer human inställning till livet och sina medmänniskor. Till exempel så känns retoriken som Romney använder när man ska vara hårdare mot Iran inte helt betryggande. Jag vet inte hur Irans ledning och ignorans av mänskliga rättigheter ska hanteras men vapen är knappast en bra lösning. Och det borde även amerikanerna lärt sig (igen).

För även om det amerikanska valet handlar mycket om sysselsättning och hur man ska få fler jobb (vilken politik gör inte det idag) så är det ändå så att det amerikanska valet inte bara berör amerikanerna utan faktiskt hela jorden med alla dess levande organismer, både när det gäller miljön men även mänskliga rättigheter. Det är inte okej att ha kvar en inrättning som Gitmo, lika lite som jag personligen tycker att staten ska lägga sig i en kvinnas rätt till abort eller inte, lika lite som ETT land ensamt ska bestämma när man borde avsätta ett annats land diktator eller inte.

Jag förstår att det för en "vanlig" amerikansk medborgare är svårt att se (och välja efter) de större perspektiven men faktum kvarstår, deras val blir allas våra konsekvenser.

Lycka till den 6:e november!

Nedräkning på riktigt!

Ja nu när halva tiden gått så kan man ju faktiskt räkna ner på riktigt. Hittade den här lilla söta nedräknaren :)

21 februari är det tänkt att den lilla krabaten ska komma ut men i väntan på det så ska vi köpa lite garderober och fixa till i arbetsrummet och garderoben/klädkammaren (modell halvstor) i hallen ska förberedas så det får plats en vagn.
Vagn har vi för övrigt fått av min kusin och spjälsäng och babysitter har vi bokat från makens kusin.

Tanken är att om allt går bra så ska jag jobba t.o.m den 1 februari och sen inte komma tillbaka till jobbet förrän i januari året därpå.

Men livet fortsätter ju så klart runt omkring. Helgerna när maken är ledig är inbokade i oktober och november och julen ska firas hemma hos oss så det blir nog till att baka lite kakor och julgodis i december. Sen är det liksom dags på nått sätt :)  

Ber redan om ursäkt för ett långt inlägg...

Att tiden går fort när man har roligt är ju allmänt känt och visst ligger det något i det.

Jag skulle nog vilja påstå att hela denna sensommar/höst har har gått väldigt fort för vi har varit uppbokade på än den ena, än den andra roliga aktiviteten.

Den största förändringen är ju förstås att vi väntar vårt första barn. Enligt sjukhusets magiska kalkylator är det beräknat till den 21 februari och om allt går enligt planerna så jobbar jag tom fredagen den 1:e februari och går sedan hem och återkommer inte förrän den 2 januari året därpå.

I måndags var vi på första riktiga ultraljudet. Jag hade gått på ett tidigt i vecka 12 också för kontrollfreaket i mig tyckte inte om att vänta till nästan halva graviditeten gått innan jag fick bekräftat att allt var som det skulle.
Eftersom maken inte hade möjlighet att ta ledigt med så kort varsel (fick en tid "privat" tack vare ett återbud) så lovade jag dyrt och heligt att inte titta så jag låg på britsen med huvudet bortvänt :)
Läkarens kommentar då var "Det är en livlig liten krabat på 4 cm" och allt såg bra ut. Då var jag i vecka 11+6.

Nu, några veckor senare (17+3), så var det en skygg och fundersam lite bebis som till stora delar av undersökningen låg med sin rygg "utåt" och tittade inåt mot min rygg. Detta gjorde att barnmorskan fick leta lite extra och ibland trycka rätt så rejält för att kunna se relevanta delar av den lilla kroppen. När hon efter 30 minuter nästan var färdig så hade hon sett allt utom diafragman och heller inte lyckats ta några bilder. Det lutade åt ett återbesök och sekunden efter hon uttalat de orden högt så vände den lilla bebisen snällt på sig så hon fick se diafragman och även lyckades ta tre bilder.
Anledningen till att vi tyckte den såg fundersam ut var för att handen tidvis var under hakan som om den satt och filosoferade :)
Det sista barnmorskan frågade var om vi undrade något annat (underförstått "Vill ni veta om ni väntar en flicka eller pojke") och vi sa att vi var nöjda och så begav vi oss iväg.

Hej hej!

Många säger att det är fantastiskt att få se det lilla livet för första gången och visst var det så! Just vid tillfällena när man verkligen såg hur den rörde sig kändes det helt fantastiskt, som om den vinkade till oss (fast den så klart inte gjorde det).

Det som slog mig mest var dock hur fort den känslan gick över...
Jag är kanske för mycket realist för att bli "swept away" men rätt så snart så gick den där första känslan över och livet går ju vidare. Inte så att jag inte är lycklig, det är jag absolut och jag ser fram emot att vara hemma och se en liten individ växa upp och formas. Men det är inte så att jag går omkring på små rosa moln. Det är fullt ös på jobbet så det blir ofta långa dagar och helgerna är mer eller mindre uppbokade.

Jaja, vad är väl en bal på slottet... För att väga upp min realism så har jag snart stickat en finfin och fluffig babyfilt och om det hela blir bra så gör jag nog en till fluffig och en mindre fluffig :)
Nämnde jag att jag broderar en tavla också (som min mamma iofs köpt till mig...)

Så här ska filten se ut när den är färdig!
Barnet har inget med vår filt att göra :)

Lyckat bröllop!

Ja så var de äntligen gifta!

Vännen Diana och hennes numera make Mika fick så varandra utanför Ellinge slott i lördags, en solig och (väldigt) blåsig lördag. Inga många ögon var torra efter den fina vigseln med bl.a. solosång av systern och det var så där vackert som bara bröllop kan vara.
Själv grät jag inget men jag log så jag nästan fick kramp och när de efter vigseln gick upp mot borggården så svävade jag nästan fram av sån lyckokänsla i hela kroppen.
Nu ljög jag ju faktiskt. Jag fällde någon tår när den ena hälften i brudparet knappt fick fram orden i löften. Det blev ju på sätt och vis en påminnelse om vårt eget bröllop så jag vet ju precis den känslan när man måste pressa fram orden för det är så mycket känslor på en gång.
Men ganska snabbt infann sig den där totala lyckokänslan och när jag och maken gick upp längs grusgången hand-i-hand så strålade vi ikapp med solen.
Det var bara så där perfekt allt :)


Efter lite gemensam fotografering så blev det mingel och efter brudskålen så började mitt ansvar som toastmadame på allvar. Det hade inte varit så många tal anmälda på för hand så jag hoppades att det skulle rassla till lite och visst gjorde blev det så (efter lite vin, lagom till efter desserten).

Jag (tror) jag var bland de första som fick reda på deras bröllopsplaner så det har varit en rolig resa att få följa med och titta på klänning till henne, väst till honom, diskutera alla små och stora detaljer och få avsluta det med att få äta en gemensam frukost dagen efter när vi alla var så där glada (och slitna).

Det finns så mycket att säga om bröllopet men ord räcker inte till så jag lämnar det. Det var lyckat helt enkelt! Inga pinsamma tal, inga andra pinsamheter (även om min make showade så är han ju så nykter också), de ammande barnen som var med var så tysta och tillfreds och parets gemensamma dotter underhöll sig med en Hello Kitty målarbok under de "tråkiga" talen.

Jag tror inte någon hade hoppats på ett bättre bröllop.

All lycka till brudparet och tack för att vi fick dela denna fantastiska dag med er!

Så mycket skoj!

Det händer en hel del skojsigheter framöver. Några kan jag inte berätta om med risk för att förstöra överraskningen men en av de roliga saker som jag KAN berätta om är att en av bästa vännerna ska gifta sig i början på september och jag ska vara toastmadame :)
Jag har vetat om detta rätt så länge och det har känts som en evighet dit men så inser jag att det inte är så många veckor kvar... Måste verkligen få koll på vilka som ska hålla tal och nog ringa brudparet för att synka ordningen igen... Tack och lov att det inte är jag som gifter mig denna gång. Visst är det roligt men man drunknar lätt i alla grejer som ska fixas...

Sen har maken blivit morbror till en liten Lea. Första besöket är inplanerat till söndag och det ska bli så skoj att träffa henne :) Hennes föräldrar också förstås :)

Sen vankas det lite husvisning, 30-års kalas för en av bästa vännerna (inte samma som ska gifta sig) och kräftkalas i samband med mammas födelsedag. Någon vecka senare är det bröllop och rätt som det är det höst... Sen går det nog fort till jul... Sen är det vår igen haha :)

En doptårta som min vän och blivande brud gjort :)
Kolla in hennes blogg vet ja!

Sluta vara förstående - bli arg!

Det var löjligt länge sedan jag bloggade men varken orken eller tiden har funnits där.
Men så ibland så tänder det till och jag kan helt enkelt inte vara tyst...

På mitt jobb har vi dagstidningarna Kristianstadsbladet och Norra Skåne. Den senare tycker jag inte är mycket för världen. Stora nyheter kommer i tidningen flera dagar, ibland veckor, efter de hänt och det är lite väl mycket lokaltidning för min smak.

Men ibland så dyker det dock upp undantag. Ett sådant hände idag när jag slöbläddrar igenom tidningen (allt för att slippa lyssna på "gubbarnas" skitsnack om hur hemskt kontrollerande deras fruar är). Jag fastnade för Isabelle Ståhls krönika om "Kvinnor agerar mer logiskt än män". Rubriken kan vid första anblick vara lite vilseledande men värd att läsa...

Den berörde några punkter och när igenkänningsfaktor slog till så gjorde den nästan det med så mycket kraft att jag blev illamående... De flesta av er av det kvinnliga könet har i skolan säkert blivit tokig på en kille som dragit er i håret eller tetats och responsen från någon vuxen har varit "Det gör han bara för att han gillar dig..." Jag har aldrig reflekterat över detta förrän jag läste Isabelles tankar kring det.

För vad är det egentligen för jäkla trams!!! Är det okej att en kille drar mig i håret eller slänger grejer på mig för att han gillar mig. Det är det ju så klart inte! Det säger väl vilket sund förnuft som helst! Detta synsätt präglar ju så klart oss tjejer i att vi helt enkelt får stå ut med lite hårdare tag och bita ihop medan killarna alltför sällan får höra att man faktiskt inte gör så, att det inte är okej. Isabelle drar det vidare till misshandelsstatistiken som säger att av de 27 200 anmälda fallen av kvinnomisshandel 2010 så sker misshandel i en majoritet av fallen av en man som kvinnan har någon relation till.

Parallellen mellan de båda frågorna är förstås lång men faktum kvarstår ju att vi alla uppfostrar killar och tjejer olika i detta hänseende. Givetvis är det inte alla killar som tetas på förskolan som växer upp och misshandlar kvinnor men kanske hade statistiken sett annorlunda ut om någon vuxen sagt till den lilla flickan på skolgården att det inte var okej och att man inte skulle finna sig i det. Att man redan i de unga åldrarna faktiskt lär sig att respektera andra människor, deras vilja och egendom och att det inte är något vi slutar lära våra barn/tonåringar/människor i vår omgivning.
Då hade kanske tjejen inte accepterat att någon sätter sig på henne och fler killar hade växt upp med en mjukare attityd och kanske (förhoppningsvis) om någon generation kan vi mötas på mitten.

Om nu någon tror att detta försvinner med åren så är det kanske så till viss del men långt ifrån överallt. Jag jobbar själv i en mansdominerad bransch och jag stöter relativt ofta på liknande beteende men då handlar det ofta om skämt om blondiner, kvinnor, homosexuella osv. När jag lyfter det får jag ofta höra "Äh, de menar inget" och "Det är bara gamla gubbar som snackar". Må så vara att de kanske inte alltid menar det de säger (jag vet att de är trevliga och snälla människor) men det rättfärdigar väl inte deras beteende. Att dra skämt om homosexuella är att gå över gränsen för vad som är okej. Principen är detsamma som förskolekillarna som får hållas när de tetas och drar någon i håret. "De vet inte bättre" "De kan inte uttrycka sig på något annat sätt". Skitsnack! De gör det för att de aldrig fått lära sig något annat!

Isabelle avslutar med att hon förstår att killar kommer från en kultur där det inte är tufft att gråta och visa känslor men att hon är trött på att ha överseende och vara förstående med killars beteende. Jag citerar delar av Isabelles text:
"Att vara förstående är något av det mest passiviserande som finns. Det gör att man sväljer ilskan tills den stängts inne så länge att den förvandlats till gråt. Att gråta är betydligt med ofarligt än att bli arg."
"En gråtande tjej kan alltid tröstas. Att gråta är utmattande."
"När man är arg glömmer man att ha överseende... Och när man för några sekunder glömmer att vara en förstående flickvän känns det plötsligt som att man kan bli vad som helst"

Så klart så dissade några av männen på jobbet krönikan. För vad vet en 24 tjej (Isabelle) om livet och om män. Mer än många män skulle jag vilja påstå, kanske mer än mig. För hon har i alla fall sett de mönster jag själv nästan svalt som sanning. Att vi tjejer ska vara förstående och tuffa till oss för att vi ska kunna hantera männen och deras bristande kommunikationskapacitet som tar sig uttryck i neandertal- och sandlådebeteende.

Borta bra men hemma bäst?

Tiden går fort när man har roligt...
Tyvärr går tiden lika fort när man inte har lika roligt för nu har vi varit hemma i två veckor.

Det blev tyvärr inte så mycket bloggande over-there men desto mer inlägg på Facebook. Resan var på det hela fantastisk. Vi har sett så många platser, träffat så många olika människor och fått så många nya intryck att det knappt går att beskriva. Släktingarna vi besökte var så trevliga allihopa och det var roligt att få se lite amerikans "vardag" också.

Det har verkligen varit en helt fantastisk resa men visst var det skönt att komma hem... i ett par dagar. De första dagarna hemma så var det skönt att sova i sin egen säng, äta svensk frukost och inte hela tiden behöva räkna om allt i svenska kronor när man stod i en affär. Men efter ett par dagar så kände vi båda två att vi lätt hade kunnat åka iväg ett par veckor till...
Tyvärr har vi dock varken pengarna eller semesterdagarna att kunna åka iväg igen. För tillfället i alla fall. Vi hoppas att kunna åka iväg om något år och då göra allt det vi inte han med på denna resan.

Livet har ju sin charm här hemma också. Sen vi kom hem har vi inte gjort något annat än att fira födelsedagar och till helgen är det dags igen. Ska faktiskt bli lite skönt med två oplanerade helger innan midsommar.

Har också börjat fnula lite på mitt toastmadameuppdrag i september. Jag kan dock inte avslöja något här, bruden läser ju inläggen :)

Annars så väntas det mest barn runt om oss. Närmast är svägerskan och hennes man som väntas få en liten flicka i början på augusti. Jag tänkte mycket på det lilla flickebarnet när vi var på Disneyland. Hade det inte varit för att de växer så fort när de är små så hade man ju handlat hem en hel resväska med grejer. Nu blev det faktiskt bara en Ariel (Lilla Sjöjungfrun) i "gosedjursform" för att det var svägerskans favorit som liten.

När det gäller barn för vår egen del kan vi bara vänta på att Levaxindosen ska bli färdigjusterad så att vi också, förhoppningsvis, kan få bli välsignade med ett barn.

Dags att ta tag i den finska katalogen... Over and out!

Fem dagar känns som en evighet!

Var börjar man när man ska sammanfatta de fem, tja 4,5, dagarna i USA. 

För det första känns det som om vi varit här en evighet redan. Det beror sannolikt på att vi har gjort tusen saker redan.

I skrivande stund är vi hos släktingar i Portland, Maine, och idag har nog varit den lugnaste dagen hitintills. Jag försöker skriva en dagbok (i pappersform) så jag kan hålla redan på allt. Jag är för trött för att redogöra allt men här kommer några godbitar...

1. Vi har med oss glaslyktor från Kosta Boda som gåva till de vi bos oss. Vi ville ha det i handbagaget så vi skulle vara säkra på att det var helt nār vi kom fram. Det betyder att vi varit tvungna att gå igenom säkerhetskontrollen med totalt 10 st runda former som det inte går att scanna igenom eftersom de är så massiva. Ni kan ju själva tänka er minerna från de som jobbar på flygplatser... Vi har fått förklara och öppna våra väskor ett par gånger...

2. Att flyga till Boston som första anhalt på en smekmånad har höjt några ögonbryn. Särskilt når vi bytte flyg på Newarks flygplats.

3. Jag var på gympa med Hilda (85) och en gäng andra damer. De hade samma reaktion som mannen på flygplatsen när Hilda berättade att vi var pā smekmånad. "You're taking her for exercise on her honeymoon!!!". Ja det var som i reklamen... Priceless!

I morgon flyger vi till New York.

Till sist några bilder...

Här är vi på väg att boarda planet mellan Boston och Augusta. Vi skulle egentligen flyga till Bar Harbor men pga för övervikt på planet så åkte väskorna till Bar Harbor och vi till Augusta och sen taxi i två timmar till Bar Harbor.

Inte "Breakfast at Tiffany's" utan hos Jordans. Jag tog Blueberry Pancakes med lönnsirap och Pontus tog med jordgubbar och grädde. Neadless to say så blev vi väldigt mätta.

Dag två i Bar Harbor och vi utforskar ön. Har även spelat in en film nät tidvattnet kom in och det st'nkte som attans.

Man kan inte åka till Maine utan att äta hummer. Här ser ni Pontus och hans hummer på skulle jag tro nästan 3 pounds. Han orkar inte hela...
För övrigt så fick vi använda hammar för att öppna ena klon eftersom nötknäckaren inte nådde runt om.

Allt är ju större i USA. Idag hittade vi en liten butik som bara sålde popcorn med alla tänkbara (och otänkbara) smaker...

Stockholm-Milano-USA :)

Jag vet att det går en evighet mellan mina blogginlägg men just nu har jag min mest hektiska fas på jobbet. Det är perioden då katalogen på 180 sidor och 7 språk ska bli färdig samtidigt som det är två stora mässor, en Stockholm och en i Milano.

Idag hade jag dock inte tänkt gnälla över hur mycket jag har att göra utan istället jubla över det fina vädret och vad som känns som den första vårdagen! Gick en liten promenad på lunchen och det var ljuvligt och bara så där skönt det kan vara när solen skiner och fåglarna kvittrar och hela världen känns som den väntat på värmen.

Lägg dessutom till att jag har mycket roligheter framför mig, både på jobbet och privat, så känns det som om allt annat skit får gå någon annanstans för jag har inte tid med det. Nu är det vår och jag har dessutom lyckats hitta ett par snygga svarta stövlar i storlek 42 som jag kan ha på mässorna (om jag får leveransen i tid).

Förresten... Det kommer säkert inte bli så mycket bloggande för en tid framöver heller, är inte hemma särskilt mycket innan bröllopsresan och sen är vi ju borta i 4 veckor. Kanske nästa blogginlägg inte blir skrivet förrän i mitten på maj. Men misströsta inte. Vi kommer att ha det SÅÅÅÅ bra :)

Vi ses!

Blommor utanför jobbet, taget förra våren.

Jag är en normalvariant!

Tänk det är ofta så jag känt mig, som en normalvariant. Man är inte helt enligt mallen/standarden men inte så utstickande så att man är udda eller onormal. Bara så där lite svenskt lagom annorlunda.

Det var i samband med magnetröntgen av huvudet på mig som det visade sig att blodkärlen inte är "dragna" enligt mallen och att ett av blodkärlen dessutom är lite mindre (eller tunnare, fattade inte riktigt vilket). Inte så att det är farligt på något vis utan det är bara en normalvariant, lite lagom annorlunda.

För övrigt så tycker jag mig nu märka en skillnad med medicineringen trots att det är en löjligt liten dos Levaxin jag börjat med (25 mg/dygn för den som är medicinskt intresserad). Detta är startdosen och den får dubbleras max vart 4:e vecka tills rätt dos är nådd. Det finns inga biverkningar men vid för hög dos kan man få små bagateller som hjärtklappning. Jag har surfat runt lite och insett att dosen ofta är över 100 mg så det kommer säkert ta ett tag till innan vi hittat rätt för mig.

Hur som helst, det var ju inte det jag skulle snöa in på utan det faktum att jag inte känner mig så trött längre. Ni skulle sett mig första och andra veckan jag tog medicinen. Kära nån var trött jag var!!! Jag somnade ofta i soffan på kvällen och en av helgerna fick jag lägga mig och sova lite på eftermiddagen för att orka.

Jag kan förstås inte säga att det berodde på medicinen men allt annat var konstant och varför skulle kroppen inte reagera? Den fick ju plötsligt ett tillskott av hormon som den saknat och från att gå på lågvarv så kan den plötsligt köra igång maskineriet igen.

Men annat har det varit de senaste dagarna. Jag har mått så mycket bättre! Jag har haft en helt annan ork. Jag har t.ex. inte somnat så fort jag satt mig på bussen eller tåget hem utan orkat vara vaken. Jag hoppas det beror på medicinen och jag hoppas det kommer bli än bättre. Det känns på sätt och vis som den ultimata vitaminkicken och lägg då till att det dessutom är på väg mot ljusare och varmare årstider. Det här kan bli hur bra som helst!

Försökte hitta en bild för att visa hur liten tabletten är men hittade
denna kattbild när jag sökte på Levaxin. Det var en tjej som lagt upp
den för att symbolisera hennes humör. Kul/söt bild i alla fall :)

Tålamodsprövande

Ni vet när man står i en kö, man har inte all tid i världen och kunderna framför dig är människor med ALL tid i världen, de tar god tid på sig och ofta har de glömt hur man använder kortterminalen. I sådana lägen kan man känna att tålamodet börjar tryta.
Kanske är du en sån som blir irriterad när personen i bilen framför dig pendlar mellan 75 och 85 km/h på en 90-väg. Du intalar dig att det i slutändan inte spelar så stor roll, du tjänar kanske ett par minuter och oftast är det inte hela världen. Men du blir irriterad.
Eller när personerna framför dig ska lösa en tågbiljett och de inte vet hur de ska trycka. "Nä men oj, var det inga pengar kvar på kortet" och tåget avgår om 2 minuter.

Alla de här situationerna är sådana som ibland kan driva mig till vansinne. Varför ska t.ex. alla pensionerna gå och handla vid lunchtid när vi som jobbar har lite ont om tid? Eller varför kan inte bilisten framför mig köra liiiite närmre kanten (när det finns gott om plats) så jag kan köra om? Det sistnämnda scenariot händer mig relativt ofta men om jag märker att det är en eller flera personer som inte brukar åka tåg, då brukar jag istället fråga om de behöver hjälp. Det går oftast mycket fortare, det blir rätt och alla hinner lösa biljetter och alla är glada. Det sista kan ju också åtgärdas av att jag är i bättre tid till tåget, men är man tidsoptimist så är man.

Hur som helst. Det finns även en annan kategori av händelser som testar gränsen för ditt tålamod, och de tär de saker du inte kan ro för, de du inte kan påverka alls.

Exempel 1.
Vi har lite löst börjat titta på större lägenhet och nu i helgen så hittade vi en vi tyckte mycket om men den saknade en del funktioner vi bedömer vi inte kan vara utan. Då blir jag så där lite småirriterade. Jag vill hitta lägenhet NUUUU! Det är absolut ingen brådska men när man väl bestämt sig så vill man att det ska hända nu. Vi letar vidare och förr eller senare så hittar vi vår drömlägenhet, det vet vi.
Vi får helt enkelt bara vänta...

Exempel 2.
Jag har nu tagit min medicin mot Hypotyreos i en vecka. Jag vet att det kommer ta flera veckor innan det börjar ge resultat och att det kan ta flera månader innan dosen är rätt inställd. Jag kan inte påverka detta på något sätt. Jag vet heller inte vad i min kropp som påverkas av detta så jag vet ju inte hur frisk jag blir när jag är frisk. Kanske kommer allt vara nästan som det är nu?
Jag får helt enkelt vänta...

Exempel 3.
Vi hade ju bestämt att vi skulle skaffa barn men pga exempel 2 så har vi fått skjuta upp det eftersom min kropp inte kan hantera en graviditet just nu. Vi blev ju så klart båda besvikna över detta men vi vet att vi inte kan göra något åt det. För både mig och förhoppningsvis blivande barn så måste jag ju vara frisk.
Vi får helt enkelt vänta...

Men hur mycket det sunda förnuftet än säger att allt detta kommer att lösa sig så testar det mitt tålamod. Jag vill ju allt det där nu eller i alla fall väldigt snart men vi får helt enkelt vänta...

Äntligen en diagnos! (Tack primärvården!)

Trots att jag gnällt lite de senaste veckorna för att min läkare var på semester och jag därför fått vänta på resultaten på alla prover och röntgen så är det förlåtet nu.
I morse ringde hon nämligen och gick igenom alla proverna och de olika värdena på dem så slutade det med att jag faktiskt fått en diagnos, Hypotyreos.

Läs mer om Hypotyreos här

Det är allvarligt om det går obehandlat men med en tablett om dagen så kommer jag att kunna leva precis som vanligt. Listan över symptom kan göras lång så det ska faktiskt bli spännande att se vad som berör på detta och blir förändrat och vad som kommer bestå.

När det gäller magnetröntgen så hittade de det inget allvarligt fel men en avvikelse i blodkärlen gör att både jag och mina röntgenplåtar får en remiss till neurologen.

Att jag gnällde innan över att läkaren skulle ha semester precis när jag gjort alla proverna var ju så klart ett tecken på att nervositet för vad som skulle framkomma. Men när jag funderar vidare på detta så är detta inte hela sanningen. Mycket av otåligheten beror nog också på att, i alla fall jag, är så van vid att allt går fort och att man aldrig behöver vänta. Allt serveras framför dig och vi har nog alla till mans/kvinns blivit lite lata och bekväma.

Vidare så är jag också ofantligt tacksam över att jag bor i Sverige. Visst finns det samhällsklyftor och visst har vården fått sig en rejäl törn med den senaste blå regeringsåren men trots detta så finns det nog t.o.m hos de blå en viss känsla för att mycket av Sveriges framgång beror på det fina (om än något grovmaskiga) skyddsnät som finns idag. Visst finns det de som inte har råd att gå till läkaren, det är jag fullt medveten om men om vi lägger allt det orättvisa åt sidan för en sekund så inser vi ändå att vi har en bra grund.
 I denna sjukdomsutredning så har jag än så länge gjort ett läkarbesök och två provtagningar på min vårdcentral (varav ett prov skickades till ett annat labb) samt två omgångar röntgen av huvudet för 120 kr. 120 spänn! Det är nästan samma summa som jag betalar för att gå på bio till helgen. Det är lågt det... t.o.m lägre än Glocalnet.

Visst behöver vi jobba vidare på att förändra samhället men just idag tänker jag bara vara så glad för att det på min vårdcentral jobbar engagerade sjuksköterskor och läkare som tagit mina diffusa klagomål på största allvar.

Heja Sverige och heja alla oss som bor här och tack till Östermalms Vårdcentral i Kristianstad!

Ett tag sen sist...

Hmm, ja det var ett tag sen sist jag gjorde ett inlägg och det beror framförallt på att jag inte haft tid (prioriterat annat) men också för att det händer så mycket på jobbet att bara tanken på att blogga när jag kommer hem känns måttligt tilltalande.

Jag kan dock meddela att utredningen för att komma underfund med mina suspekta sjukdomsdagar då jag fysiskt klappar ihop fortskrider och jag har nu röntgat huvudet två gånger och förhoppningsvis får jag några vettiga svar under veckan...

...vidare kan jag också meddela att min tur till Stockholm och kursen "Marknadsföring i praktiken" var väldigt lyckad och jag känner mig redo för nya utmaningar på jobbet...

...apropå jobbet ja. I år är det en sån där galen vår då det är två stora mässor inom loppet av två veckor i mars samt som vår katalog ska gå på nytryck innan mässorna... Med andra ord så är det vansinnigt mycket att göra...

...som om inte det vore nog så händer det dessutom lite roliga saker i omgivningen, vissa mer eller mindre hemliga, men det är kul att ha saker att se fram emot även efter vår bröllopsresa...

... som vi som bekant åker på den 16 april och är borta fyra veckor i stora landet i väst. Det kommer att bli fyra fantastiska men intensiva veckor då vi ska besöka flera av makens släktingar i USA (flera olika orter) samt se alla de klassiska turistattraktionerna.

Så jag hoppas att ni har överseende med att jag är lite frånvarande på bloggen.

Som avslutning vill jag dock tipsa om en bok som heter Kollaps och är skriven av David Jonstad. Den tar sig an problematiken kring vårt konsumtionssamhälle utan att för den saken skull mena att jorden ska gå under som den gör i alla fina amerikanska filmer. Jag har än så länge bara kommit halvvägs men det var en väldigt intressant halva.
Go´ läsning!

Lyckades motstå vetebrödet...

Är allt lite nöjd med att jag lyckades motstå vetebrödet som en kollega bjöd på idag till eftermiddagskaffet. Ville bara säga det :)

Ett schysst mellanmål
på flera sätt :)

SOOOOOOCKER!!!!!

En dag vill vi gärna ha barn. Det har väl inte undgått någon som följt de senaste blogginläggen om sjukdoms- och fertilitetsfunderingar. För att skapa bättre förutsättningar för detta potentiella barn, och för mig själv också förstås, så har jag nu börjat det mödosamma arbete med att ändra mina kostvanor...

Det är lättare sagt än gjort, särskilt när den främsta boven i detta drama är socker. Det finns forskning som visar på att man visst kan bli beroende av socker och även om den är omtvistad så kan jag skriva under på den alla dagar i veckan! Men som med många andra fula ovanor och beroende så sitter mycket i huvudet. Som tidigare idag t.ex...

Det var eftermiddag på kontoret och jag åt lite fruktsallad till eftermiddagsfikat. Nyttigt men ändå med lite naturligt socker som skulle pigga upp mig. Det funkade men efter en timme så kom det... Suget efter socker... Suget efter en kaka, ett kex eller en bit godis ja va sjutton som helst som innehåller socker.

Där satt jag och jobbade och fick anstränga mig för att inte gå och köpa en bit choklad. Dessutom kände jag ju att jag inte egentligen inte var sugen på godis eller choklad utan snarare den där tillfredsställelsen av att känna en sockerkick. Detta sug har ibland manifesterat sig att jag köpt tex en chokladkaka på väg hem från jobbet men som jag sen inte ätit upp förrän kanske två veckor senare eller som jag ibland t.o.m slängt.

Så rent mentalt känns det idag som om detta är dagen på resten av mitt liv. Idag börjar jag mina trevande steg för att öka mitt eget välmående och en blivande graviditets förutsättningar. Lägg det på minnet vänner, den 10 januari 2012, när Sigurd och Sigbritt har namnsdag, så börjar mitt nya liv...

Detta är egentligen en kapacitetskurva för vår avfuktare LAF 100
men den får symbolisera min egen kapacitet också :)

"I den där åldern"

Igår kväll när vi tittade ikapp en av favoritserierna så insåg vi att vi nu på riktigt är i "den där ålder".
Ja, alltså barnfödande ålder. För plötsligt så har vänner i vår närhet blivit gravida och plötsligt så föddes det barn i min favoritserie (och en oväntad graviditet avslöjades) och några av statusuppdateringarna på Facebook var "Sista arbetsdagen... (innan föräldraledighet)" "Sista dagen (efter föräldraledigheten)" och "Ingen bebis idag heller".
Ja, plötsligt var det barn överallt! Haha :)

Ledsna barn, förvånade barn och storögda barn :)

Nu är jag lik förbannat arg igen!

En kompis frågade mig häromdagen om jag fortfarande bloggade. Ja, det gör jag ju men jag skriver bara när andan faller på och jag känner att jag har något vettigt att skriva om. På senare tid har det inneburit att något upprört mig, och nu är vi där igen...

Läste en debattartikel skriven av Gustav Fridolin (språkrör för MP). Den handlade om bl.a. om Nadina som behövde vård hon inte kunde få i sitt hemland Bosnien och när det begav sig, 2003, så blev det en stor diskussion. Dels om Nadina men också om våra regler för utvisning. Som artikeln också tar upp så uppkom samma diskussion när alla såg de apatiska flyktingbarnen... Vad drar vi gränsen för vem som faktiskt behöver stanna i trygga Sverige och vem som kan klara sig själv i sitt hemland?

Men det var egentligen inte det som upprörde mig, utan kommentarerna från läsarna. Från än den ena till än den andra så framförs det kommentarer om att vi i Sverige "faktiskt inte kan ta emot alla" och att vi inte "borde vara världens samvete". Det kan vi väl visst tänker jag då! För om inte vi är det vem är det då?

För mig finns det få kommentarer som är värre än "Det kan väl någon annan göra". Vi har blivit så lata, bekväma och rädda att vi inte kan göra något själva. Vi vill helst inte tänka själva och framförallt vill vi inte göra något. Vi går till vårt arbete och jobbar ihop vår lön, som vi sen kan spendera på konsumtion av prylar och annat som gör oss "lyckliga". Men det är som mycket annat kortvarig lycka. Ett tillfälligt rus som går över och då måste vi söka nya kickar. Jag är likadan själv men jag försöker även att hitta andra kickar. Som lyckan över att äntligen blivit månadsgivare till en organisation som hjälper antingen människor eller naturen. Eller lyckan över att rensat ut i klädkammaren över grejer som jag inte vill ha (konsumtion igen) men som istället för att slänga det skänker det till härbärget i stan.

På samma sätt så försöker jag möta "A-lagarnas" blick på stan för de är ju människor också. De har hamnat snett och kan inte själva ta sig tillbaka men det gör dem ju inte mindre värda för det. Eller den indiska kvinnan som städar mitt kontor, hon är lika mycket människa hon även om jag ibland knappt förstår hennes svenska.

Någon som läser detta tänker kanske nu att jag är naiv och godtrogen. Vi kan inte hjälpa alla och om vi inte kan ta hand om "vår egna" (vi och dom igen) så borde vi inte hand om alla andra. Efter att ha växt upp med en ensamstående mamma så vet jag mycket väl hur tufft det kan vara i Sverige men det är ju ingenting jämfört med hur andra haft det och det är nonsens om man jämfört med att fly från sitt hemland.

Nä, vi behöver mer empati. Konsten att inte bara känna med en människa utan faktiskt se situationen från denna människa ögon. Vi hade väl gjort likadant. Om jag står inför det faktum att jag kan fly undan krig och svält för att börja om någon annanstans ja en då tar jag ju den chansen. det är inte bara mänskligt utan faktiskt alla levande varelsers överlevnadsinstinkt. Allt för att överleva och skydda din avkomma.

Hmm. Ja, jag kom väl ifrån ämnet lite men kontentan denna trettondagsafton är att vi måste sluta gnälla och se världen för vad den är. Ett himmel och ett helvete beroende på vem du är och var du är. Jag är gärna en del av världens samvete och det är jag stolt över!