21 december 2011

Har vi passerat "the point of no return" eller kan vi fortfarande vända om?

Nyhetsrapportering har den senaste veckan varit särskilt mörk. En del nyheter har varit mer väntande än andra.

SAAB begär sig själv i konkurs.
Detta kom väl inte helt oväntat eller som en chock men att det är knappast det beskedet flera hundra SAAB-anställda vill få julveckan. Det kommer bli tufft för Trollhättan och vi kan bara hoppas att det finns intressenter som kan tänka sig att köpa en del av konkursboet och att det förhoppningsvis innebär att några jobb räddas per automatik.

Koldioxidutsläppen ökar igen.
Man kan diskutera klimatpolitiken i det oändliga men i veckan kom rapporter om att utsläppen de facto ökat.

Kim Jong Il har lämnat jordelivet.
Vart han hamnar efter detta vet jag inte men det stora frågan är ändå hur sonen ska hantera Nordkoreas framtid. Kommer landet att öppna upp sig eller kommer det fortsätta vara ett av världens mest slutna länder? Jag vet egentligen väldigt lite om Nordkorea och efter att ha läst lite krönikor och artiklar på bl.a. Svenska Dagbladet så bekräftas min bild om en diktatur i dess värsta form. En stor del av befolkningen är undernärda och friheter som vi i väst tar för självklara, så som åsikts- och pressfrihet, finns inte. På flera reportage verkar det som om nordkoreanerna själva har försvunnit och bara skalen finns kvar. Skal av levnadsglada människor som håller livet mer kärt än att uttrycka en mening som skiljer sig från partiet.

#ethiopiaswedes
De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har nu på förmiddagen befunnits skyldiga till terrorism och illegal inresa till Etiopien av rättsväsendet i Addis Abeba. De har erkänt sig skyldiga till den illegala inresan men nekar till terrorbrott. Domen var kanske inte helt oväntad men ändå hård enligt flera journalister. Många journalister menar också att det är ett "politiskt domslut" för att skrämma journalister från att resa till Ogaden-provinsen. Straffet meddelas 27:e december. Åklagaren yrkar på mellan 15 och 35 års fängelse.

Det är en sån här vecka man undrar om man inte lika gärna kan packa ihop och inse att mänskligheten dömt ut sig själv och den fantastiska planet vi lever på. Den ekonomiska spelet har drivit en eurozon till bristningsgränsen och USA har skulder upp över öronen. Den enda makt med pengar är Kina och det är en diktatur vi ogärna vill ge mer än nödvändigt. Kina är ändå öppet i förhållande till Nordkorea som vi vet lite om. Svenskarnas dom i Etiopien visar också att politik och rättsväsendet i många länder är sammannästlat till den grad att rättssäkerheten inte fungerar. Journalister världen över vittnar om att man måste bryta lagar och regler för att rapportera om de avskärmade delarna av vår vackra men ändå så smutsiga värld.

Jag har tidigare dragit paralleller med Titanic. Båten är på väg att sjunka men det är ju ett osänkbart skepp så vad kan gå fel. "Det var ju bara ett litet isberg". Men ett litet isberg är ju bara toppen på ett stort isberg precis som orättvisorna som når oss via rapporter bara är toppen på ett stort mörkertal. Det känns som om oavsett vad vi gör så framkommer det nya problem, nya hinder, nya orättvisor, nya rapporter om utdöende ekosystem och barnarbete.

Det känns hopplöst...

Och ändå är ju hoppet det sista som överger oss... Det är den inre vilja och känslan av vad som är rätt och orätt som driver journalister att rapportera från krigszoner, som driver läkare och sjuksköterskor och logistiker att med risk för sitt eget liv jobba för Läkaren utan gränser, som driver människor att påverka den amerikanska kongressen för att det fria ordet ska vara fritt även i väst.

Vi kan inte ta något för givet. Det är en ständig kamp och det är jobbigt. Men tillsammans är det lättare och tillsammans är vi starka. Vi ser isberget men än har vi inte kört på det. Det finns fortfarande tid att vända på skutan. Att förhindra att de med minst pengar blir innestängda och drunknar för att vi med mer pengar ska få mer tid på oss att hinna till livbåtarna. Men livbåtarna räcker inte till alla så visst är det väl på sikt bättre att vända på skutan istället för att sitta frusen på en livbåt och hoppas att någon hittar dig...

7 december 2011

Kärt barn har många... tillvägagångssätt?

Idag har det surrat i huvudet. Inte så mycket för mina arbetsuppgifter, som för dagen varit väldigt enkelspårig och inte krävt så mycket tankeverksamhet, utan för en en av mina statusuppdateringar på Facebook. Den löd:

En liten undersökning: Ni som gjort, eller känner någon som gjort, IVF? Hur upplevde ni/de det med resor, sprutor osv? Vill man inte kommentera får man gärna skicka ett privat meddelande. Alla åsikter och tankar är välkomna!


IVF är en hel vetenskap
Innan  jag fortsätter inlägget så kommer här en liten ordlista:
- IVF är en förkortning för "In vitro-fertilisering" (typ fertilisering i ett glas), i folkmun kallat provrörsbefruktning.
- PGD är en förkortning för Preimplantatorisk genetisk diagnostik. PGA går ut på att man befruktar ägget utanför kroppen och efter ca 3 dagar (när celldelningen nått en visst antal) så tar man och testar man för ev gentiska avvikelser, tex som embryot bär anlag för Huntingtons. När, och om, man hittar ett friskt ägg så återför man embryot till kvinnan (och paret hoppas att embryot fastnar och man 9 månader senare föder barn). Ett förtydligande är att PGD inte kollar andra genetiska avvikelser eller kön så det är inte ett sätt att "sålla bort oönskade barn".

Nog om det medicinska...


Ursprunget till att jag ens ställde frågan är för att jag, av en händelse, sprang på information om att om det föreligger Huntingtons så har man rätt till PGD. Alltså möjlighet att stoppa spridningen av sjukdomen.
När jag läste om processen blev jag helt matt, det är ju en hel vetenskap!!! Utöver att behöva fara och flänga, som en "vanlig IVF" behandling, så måste man vid PGD åka till antingen till Göteborg eller Stockholm. Det hela tåls ju att tänka på.
Jag blev via Facebook kontaktad av vänner som är under utredning för IVF och några som hade nära vänner som använt sig av IVF. Någon var mitt uppe i processen för adoption och några hörde av sig för att bara delta med reflektioner kring det hela.

Tröjan finns även i gult och rosa...
Det som slog mig var hur långt vi är villiga att gå för att skaffa barn när det inte går den vanliga vägen "au naturel". Sveda, värk (fysisk och psykisk) och ofta massor av pengar. Jag antar att det är djupt rotat i våra gener och medvetande att vi ska fortplanta oss, ergo skaffa barn. För visst måste det vara något sådant som gör att vi är beredda att göra allt detta? Kanske har fortplantningsgenerna även de muterat och vi skaffar barn för att vi vill föra vårt arv vidare. Eller är det kanske så att vårt egoistiska "jag" behöver bli älskat så som bara barn gör sina föräldrar?
Det hela har ju till och med eskalerat till att vi nästan tittar snett på någon som frivilligt inte VILL ha barn. "Va?! Varför vill du inte ha barn? Barn är ju fantastiska! De skänker mig en sådan glädje..." och så håller de på. Varför måste alla vilja ha barn? Egentligen? Klart man inte måste tänker du "MEN jag skulle aldrig vilja vara utan mina". Skönt att du inte vill vara utan dina men barn kan omöjligt vara enda anledningen till att vilja leva ett fulländat liv. Det finns mer i livet än barn även om de må vara en fantastisk glädje.

Hmm. Blev lite "carried away" där. Hur som helst.
 Jag har under dagen ventilerat en hel del frustration med vänner i samma situation men det slutade ändå med att jag kände mig glad när jag satt i bussen på vägen hem. För det hela är ju ett i-landsproblem egentligen. Det står ingenstans att jag har rätt till att få/skaffa barn och om det nu blir så att vi får barn ja då är det ju fantastiskt. Tänk att det finns de som inget hellre vill än få möjligheten att "vabba".

6 december 2011

Isberget är påkört och vi väntar... på vadå?


Klimatkonferensen är i full gång i Durban (Sydafrika) och jag följer några (via Twitter) som är på plats. Det finns så mycket att säga om klimatfrågan att jag knappt orkar formulera orden men några ska jag nog kunna få fram.

Personligen så kan jag inte förstå hur man kan påstå att vårt ökande av fossila bränsle inte påverkar klimatet. Visst har klimatet alltid ändrats men om de med sunt förnuft funderar en vända till och tänker på det som hänt de senaste åren så nog sjutton börjar det bli svårt att hitta förklaringar. Det är ju mer av allt. Mer regn på vissa håll, mer torka på vissa håll, fler och värre orkaner och och så där kan vi hålla på.

Jag är inte någon större fantast av kvällstidningar men fick tips på en bra reflektion i Expressen om just klimatförändringarna. Den drar paralleller till när Titanic sjönk. Om hur de längst ner drabbas och de överst inte riktigt fattar någonting förrän de sitter i livbåtarna...(om ens då)

Läs artikeln här...

Min fråga är vems ansvaret är att få folk att förstå? Forskarna kan ju inte mer än lämna sina rapporter.
Visst har politikerna ett ansvar för de stora frågorna. Genom lagar, avtal och bindande internationella avtal kan de tvinga de motvilliga länder/företag att ta ansvar.

Men vad händer om politikerna inte kan eller vill? Ja, till sist är det upp till dig och mig. För är det något vi sett det senaste året så är att det att när vi är många som går ihop så förändrar vi världen...MYCKET! Det gäller oavsett om man i ett land vill störta en diktator eller om man vill uppmärksamma hur absurd den finansiella marknaden/handeln är. Går vi tillsammans så gör vi skillnad! På riktigt! För är det något makthavare lyssnar på så är det väljarna. Det känns kanske inte alltid så men när det närmar sig val så visst ser vi utspel som ska locka väljare. Makthavare vill behålla sin makt och om vi ställer krav så är de i många fall så förälskade i sin maktposition att de nog kan tänka sig att göra som väljarna säger.

Det sägs att "Ingen kan göra allt men alla kan göra något". Det stämmer, särskilt när "alla" vill nå samma sak.

Om du nu inte orkar att tänka på hur eländigt det faktiskt är i världen. släck lampan efter dig, panta burkar/flaskor och skänk en slant... Det finns många bra tips men här kan du för priset av en latte och kaka (50 kr) ge 5 000 personer rent vatten... Plötsligt så fastnar den där latten i halsen...



Hjälp Läkare utan gränser att plåstra om en sjuk värld