5 januari 2012

Nu är jag lik förbannat arg igen!

En kompis frågade mig häromdagen om jag fortfarande bloggade. Ja, det gör jag ju men jag skriver bara när andan faller på och jag känner att jag har något vettigt att skriva om. På senare tid har det inneburit att något upprört mig, och nu är vi där igen...

Läste en debattartikel skriven av Gustav Fridolin (språkrör för MP). Den handlade om bl.a. om Nadina som behövde vård hon inte kunde få i sitt hemland Bosnien och när det begav sig, 2003, så blev det en stor diskussion. Dels om Nadina men också om våra regler för utvisning. Som artikeln också tar upp så uppkom samma diskussion när alla såg de apatiska flyktingbarnen... Vad drar vi gränsen för vem som faktiskt behöver stanna i trygga Sverige och vem som kan klara sig själv i sitt hemland?

Men det var egentligen inte det som upprörde mig, utan kommentarerna från läsarna. Från än den ena till än den andra så framförs det kommentarer om att vi i Sverige "faktiskt inte kan ta emot alla" och att vi inte "borde vara världens samvete". Det kan vi väl visst tänker jag då! För om inte vi är det vem är det då?

För mig finns det få kommentarer som är värre än "Det kan väl någon annan göra". Vi har blivit så lata, bekväma och rädda att vi inte kan göra något själva. Vi vill helst inte tänka själva och framförallt vill vi inte göra något. Vi går till vårt arbete och jobbar ihop vår lön, som vi sen kan spendera på konsumtion av prylar och annat som gör oss "lyckliga". Men det är som mycket annat kortvarig lycka. Ett tillfälligt rus som går över och då måste vi söka nya kickar. Jag är likadan själv men jag försöker även att hitta andra kickar. Som lyckan över att äntligen blivit månadsgivare till en organisation som hjälper antingen människor eller naturen. Eller lyckan över att rensat ut i klädkammaren över grejer som jag inte vill ha (konsumtion igen) men som istället för att slänga det skänker det till härbärget i stan.

På samma sätt så försöker jag möta "A-lagarnas" blick på stan för de är ju människor också. De har hamnat snett och kan inte själva ta sig tillbaka men det gör dem ju inte mindre värda för det. Eller den indiska kvinnan som städar mitt kontor, hon är lika mycket människa hon även om jag ibland knappt förstår hennes svenska.

Någon som läser detta tänker kanske nu att jag är naiv och godtrogen. Vi kan inte hjälpa alla och om vi inte kan ta hand om "vår egna" (vi och dom igen) så borde vi inte hand om alla andra. Efter att ha växt upp med en ensamstående mamma så vet jag mycket väl hur tufft det kan vara i Sverige men det är ju ingenting jämfört med hur andra haft det och det är nonsens om man jämfört med att fly från sitt hemland.

Nä, vi behöver mer empati. Konsten att inte bara känna med en människa utan faktiskt se situationen från denna människa ögon. Vi hade väl gjort likadant. Om jag står inför det faktum att jag kan fly undan krig och svält för att börja om någon annanstans ja en då tar jag ju den chansen. det är inte bara mänskligt utan faktiskt alla levande varelsers överlevnadsinstinkt. Allt för att överleva och skydda din avkomma.

Hmm. Ja, jag kom väl ifrån ämnet lite men kontentan denna trettondagsafton är att vi måste sluta gnälla och se världen för vad den är. Ett himmel och ett helvete beroende på vem du är och var du är. Jag är gärna en del av världens samvete och det är jag stolt över!

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig.
    Skrev själv ett inlägg med liknande tankar för ett tag sedan - även om jag har en lite annan utgångspunkt. (http://www.kerstinbloggar.blogspot.com/2011/11/for-what-its-worth.html)


    Bra och tänkvärt inlägg! tack! :)

    SvaraRadera
  2. Tack för att du tog dig tid att både läsa och kommentera!

    SvaraRadera