21 december 2011

Har vi passerat "the point of no return" eller kan vi fortfarande vända om?

Nyhetsrapportering har den senaste veckan varit särskilt mörk. En del nyheter har varit mer väntande än andra.

SAAB begär sig själv i konkurs.
Detta kom väl inte helt oväntat eller som en chock men att det är knappast det beskedet flera hundra SAAB-anställda vill få julveckan. Det kommer bli tufft för Trollhättan och vi kan bara hoppas att det finns intressenter som kan tänka sig att köpa en del av konkursboet och att det förhoppningsvis innebär att några jobb räddas per automatik.

Koldioxidutsläppen ökar igen.
Man kan diskutera klimatpolitiken i det oändliga men i veckan kom rapporter om att utsläppen de facto ökat.

Kim Jong Il har lämnat jordelivet.
Vart han hamnar efter detta vet jag inte men det stora frågan är ändå hur sonen ska hantera Nordkoreas framtid. Kommer landet att öppna upp sig eller kommer det fortsätta vara ett av världens mest slutna länder? Jag vet egentligen väldigt lite om Nordkorea och efter att ha läst lite krönikor och artiklar på bl.a. Svenska Dagbladet så bekräftas min bild om en diktatur i dess värsta form. En stor del av befolkningen är undernärda och friheter som vi i väst tar för självklara, så som åsikts- och pressfrihet, finns inte. På flera reportage verkar det som om nordkoreanerna själva har försvunnit och bara skalen finns kvar. Skal av levnadsglada människor som håller livet mer kärt än att uttrycka en mening som skiljer sig från partiet.

#ethiopiaswedes
De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har nu på förmiddagen befunnits skyldiga till terrorism och illegal inresa till Etiopien av rättsväsendet i Addis Abeba. De har erkänt sig skyldiga till den illegala inresan men nekar till terrorbrott. Domen var kanske inte helt oväntad men ändå hård enligt flera journalister. Många journalister menar också att det är ett "politiskt domslut" för att skrämma journalister från att resa till Ogaden-provinsen. Straffet meddelas 27:e december. Åklagaren yrkar på mellan 15 och 35 års fängelse.

Det är en sån här vecka man undrar om man inte lika gärna kan packa ihop och inse att mänskligheten dömt ut sig själv och den fantastiska planet vi lever på. Den ekonomiska spelet har drivit en eurozon till bristningsgränsen och USA har skulder upp över öronen. Den enda makt med pengar är Kina och det är en diktatur vi ogärna vill ge mer än nödvändigt. Kina är ändå öppet i förhållande till Nordkorea som vi vet lite om. Svenskarnas dom i Etiopien visar också att politik och rättsväsendet i många länder är sammannästlat till den grad att rättssäkerheten inte fungerar. Journalister världen över vittnar om att man måste bryta lagar och regler för att rapportera om de avskärmade delarna av vår vackra men ändå så smutsiga värld.

Jag har tidigare dragit paralleller med Titanic. Båten är på väg att sjunka men det är ju ett osänkbart skepp så vad kan gå fel. "Det var ju bara ett litet isberg". Men ett litet isberg är ju bara toppen på ett stort isberg precis som orättvisorna som når oss via rapporter bara är toppen på ett stort mörkertal. Det känns som om oavsett vad vi gör så framkommer det nya problem, nya hinder, nya orättvisor, nya rapporter om utdöende ekosystem och barnarbete.

Det känns hopplöst...

Och ändå är ju hoppet det sista som överger oss... Det är den inre vilja och känslan av vad som är rätt och orätt som driver journalister att rapportera från krigszoner, som driver läkare och sjuksköterskor och logistiker att med risk för sitt eget liv jobba för Läkaren utan gränser, som driver människor att påverka den amerikanska kongressen för att det fria ordet ska vara fritt även i väst.

Vi kan inte ta något för givet. Det är en ständig kamp och det är jobbigt. Men tillsammans är det lättare och tillsammans är vi starka. Vi ser isberget men än har vi inte kört på det. Det finns fortfarande tid att vända på skutan. Att förhindra att de med minst pengar blir innestängda och drunknar för att vi med mer pengar ska få mer tid på oss att hinna till livbåtarna. Men livbåtarna räcker inte till alla så visst är det väl på sikt bättre att vända på skutan istället för att sitta frusen på en livbåt och hoppas att någon hittar dig...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar