7 december 2011

Kärt barn har många... tillvägagångssätt?

Idag har det surrat i huvudet. Inte så mycket för mina arbetsuppgifter, som för dagen varit väldigt enkelspårig och inte krävt så mycket tankeverksamhet, utan för en en av mina statusuppdateringar på Facebook. Den löd:

En liten undersökning: Ni som gjort, eller känner någon som gjort, IVF? Hur upplevde ni/de det med resor, sprutor osv? Vill man inte kommentera får man gärna skicka ett privat meddelande. Alla åsikter och tankar är välkomna!


IVF är en hel vetenskap
Innan  jag fortsätter inlägget så kommer här en liten ordlista:
- IVF är en förkortning för "In vitro-fertilisering" (typ fertilisering i ett glas), i folkmun kallat provrörsbefruktning.
- PGD är en förkortning för Preimplantatorisk genetisk diagnostik. PGA går ut på att man befruktar ägget utanför kroppen och efter ca 3 dagar (när celldelningen nått en visst antal) så tar man och testar man för ev gentiska avvikelser, tex som embryot bär anlag för Huntingtons. När, och om, man hittar ett friskt ägg så återför man embryot till kvinnan (och paret hoppas att embryot fastnar och man 9 månader senare föder barn). Ett förtydligande är att PGD inte kollar andra genetiska avvikelser eller kön så det är inte ett sätt att "sålla bort oönskade barn".

Nog om det medicinska...


Ursprunget till att jag ens ställde frågan är för att jag, av en händelse, sprang på information om att om det föreligger Huntingtons så har man rätt till PGD. Alltså möjlighet att stoppa spridningen av sjukdomen.
När jag läste om processen blev jag helt matt, det är ju en hel vetenskap!!! Utöver att behöva fara och flänga, som en "vanlig IVF" behandling, så måste man vid PGD åka till antingen till Göteborg eller Stockholm. Det hela tåls ju att tänka på.
Jag blev via Facebook kontaktad av vänner som är under utredning för IVF och några som hade nära vänner som använt sig av IVF. Någon var mitt uppe i processen för adoption och några hörde av sig för att bara delta med reflektioner kring det hela.

Tröjan finns även i gult och rosa...
Det som slog mig var hur långt vi är villiga att gå för att skaffa barn när det inte går den vanliga vägen "au naturel". Sveda, värk (fysisk och psykisk) och ofta massor av pengar. Jag antar att det är djupt rotat i våra gener och medvetande att vi ska fortplanta oss, ergo skaffa barn. För visst måste det vara något sådant som gör att vi är beredda att göra allt detta? Kanske har fortplantningsgenerna även de muterat och vi skaffar barn för att vi vill föra vårt arv vidare. Eller är det kanske så att vårt egoistiska "jag" behöver bli älskat så som bara barn gör sina föräldrar?
Det hela har ju till och med eskalerat till att vi nästan tittar snett på någon som frivilligt inte VILL ha barn. "Va?! Varför vill du inte ha barn? Barn är ju fantastiska! De skänker mig en sådan glädje..." och så håller de på. Varför måste alla vilja ha barn? Egentligen? Klart man inte måste tänker du "MEN jag skulle aldrig vilja vara utan mina". Skönt att du inte vill vara utan dina men barn kan omöjligt vara enda anledningen till att vilja leva ett fulländat liv. Det finns mer i livet än barn även om de må vara en fantastisk glädje.

Hmm. Blev lite "carried away" där. Hur som helst.
 Jag har under dagen ventilerat en hel del frustration med vänner i samma situation men det slutade ändå med att jag kände mig glad när jag satt i bussen på vägen hem. För det hela är ju ett i-landsproblem egentligen. Det står ingenstans att jag har rätt till att få/skaffa barn och om det nu blir så att vi får barn ja då är det ju fantastiskt. Tänk att det finns de som inget hellre vill än få möjligheten att "vabba".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar