Lyckat bröllop!

Ja så var de äntligen gifta!

Vännen Diana och hennes numera make Mika fick så varandra utanför Ellinge slott i lördags, en solig och (väldigt) blåsig lördag. Inga många ögon var torra efter den fina vigseln med bl.a. solosång av systern och det var så där vackert som bara bröllop kan vara.
Själv grät jag inget men jag log så jag nästan fick kramp och när de efter vigseln gick upp mot borggården så svävade jag nästan fram av sån lyckokänsla i hela kroppen.
Nu ljög jag ju faktiskt. Jag fällde någon tår när den ena hälften i brudparet knappt fick fram orden i löften. Det blev ju på sätt och vis en påminnelse om vårt eget bröllop så jag vet ju precis den känslan när man måste pressa fram orden för det är så mycket känslor på en gång.
Men ganska snabbt infann sig den där totala lyckokänslan och när jag och maken gick upp längs grusgången hand-i-hand så strålade vi ikapp med solen.
Det var bara så där perfekt allt :)


Efter lite gemensam fotografering så blev det mingel och efter brudskålen så började mitt ansvar som toastmadame på allvar. Det hade inte varit så många tal anmälda på för hand så jag hoppades att det skulle rassla till lite och visst gjorde blev det så (efter lite vin, lagom till efter desserten).

Jag (tror) jag var bland de första som fick reda på deras bröllopsplaner så det har varit en rolig resa att få följa med och titta på klänning till henne, väst till honom, diskutera alla små och stora detaljer och få avsluta det med att få äta en gemensam frukost dagen efter när vi alla var så där glada (och slitna).

Det finns så mycket att säga om bröllopet men ord räcker inte till så jag lämnar det. Det var lyckat helt enkelt! Inga pinsamma tal, inga andra pinsamheter (även om min make showade så är han ju så nykter också), de ammande barnen som var med var så tysta och tillfreds och parets gemensamma dotter underhöll sig med en Hello Kitty målarbok under de "tråkiga" talen.

Jag tror inte någon hade hoppats på ett bättre bröllop.

All lycka till brudparet och tack för att vi fick dela denna fantastiska dag med er!

Så mycket skoj!

Det händer en hel del skojsigheter framöver. Några kan jag inte berätta om med risk för att förstöra överraskningen men en av de roliga saker som jag KAN berätta om är att en av bästa vännerna ska gifta sig i början på september och jag ska vara toastmadame :)
Jag har vetat om detta rätt så länge och det har känts som en evighet dit men så inser jag att det inte är så många veckor kvar... Måste verkligen få koll på vilka som ska hålla tal och nog ringa brudparet för att synka ordningen igen... Tack och lov att det inte är jag som gifter mig denna gång. Visst är det roligt men man drunknar lätt i alla grejer som ska fixas...

Sen har maken blivit morbror till en liten Lea. Första besöket är inplanerat till söndag och det ska bli så skoj att träffa henne :) Hennes föräldrar också förstås :)

Sen vankas det lite husvisning, 30-års kalas för en av bästa vännerna (inte samma som ska gifta sig) och kräftkalas i samband med mammas födelsedag. Någon vecka senare är det bröllop och rätt som det är det höst... Sen går det nog fort till jul... Sen är det vår igen haha :)

En doptårta som min vän och blivande brud gjort :)
Kolla in hennes blogg vet ja!

Sluta vara förstående - bli arg!

Det var löjligt länge sedan jag bloggade men varken orken eller tiden har funnits där.
Men så ibland så tänder det till och jag kan helt enkelt inte vara tyst...

På mitt jobb har vi dagstidningarna Kristianstadsbladet och Norra Skåne. Den senare tycker jag inte är mycket för världen. Stora nyheter kommer i tidningen flera dagar, ibland veckor, efter de hänt och det är lite väl mycket lokaltidning för min smak.

Men ibland så dyker det dock upp undantag. Ett sådant hände idag när jag slöbläddrar igenom tidningen (allt för att slippa lyssna på "gubbarnas" skitsnack om hur hemskt kontrollerande deras fruar är). Jag fastnade för Isabelle Ståhls krönika om "Kvinnor agerar mer logiskt än män". Rubriken kan vid första anblick vara lite vilseledande men värd att läsa...

Den berörde några punkter och när igenkänningsfaktor slog till så gjorde den nästan det med så mycket kraft att jag blev illamående... De flesta av er av det kvinnliga könet har i skolan säkert blivit tokig på en kille som dragit er i håret eller tetats och responsen från någon vuxen har varit "Det gör han bara för att han gillar dig..." Jag har aldrig reflekterat över detta förrän jag läste Isabelles tankar kring det.

För vad är det egentligen för jäkla trams!!! Är det okej att en kille drar mig i håret eller slänger grejer på mig för att han gillar mig. Det är det ju så klart inte! Det säger väl vilket sund förnuft som helst! Detta synsätt präglar ju så klart oss tjejer i att vi helt enkelt får stå ut med lite hårdare tag och bita ihop medan killarna alltför sällan får höra att man faktiskt inte gör så, att det inte är okej. Isabelle drar det vidare till misshandelsstatistiken som säger att av de 27 200 anmälda fallen av kvinnomisshandel 2010 så sker misshandel i en majoritet av fallen av en man som kvinnan har någon relation till.

Parallellen mellan de båda frågorna är förstås lång men faktum kvarstår ju att vi alla uppfostrar killar och tjejer olika i detta hänseende. Givetvis är det inte alla killar som tetas på förskolan som växer upp och misshandlar kvinnor men kanske hade statistiken sett annorlunda ut om någon vuxen sagt till den lilla flickan på skolgården att det inte var okej och att man inte skulle finna sig i det. Att man redan i de unga åldrarna faktiskt lär sig att respektera andra människor, deras vilja och egendom och att det inte är något vi slutar lära våra barn/tonåringar/människor i vår omgivning.
Då hade kanske tjejen inte accepterat att någon sätter sig på henne och fler killar hade växt upp med en mjukare attityd och kanske (förhoppningsvis) om någon generation kan vi mötas på mitten.

Om nu någon tror att detta försvinner med åren så är det kanske så till viss del men långt ifrån överallt. Jag jobbar själv i en mansdominerad bransch och jag stöter relativt ofta på liknande beteende men då handlar det ofta om skämt om blondiner, kvinnor, homosexuella osv. När jag lyfter det får jag ofta höra "Äh, de menar inget" och "Det är bara gamla gubbar som snackar". Må så vara att de kanske inte alltid menar det de säger (jag vet att de är trevliga och snälla människor) men det rättfärdigar väl inte deras beteende. Att dra skämt om homosexuella är att gå över gränsen för vad som är okej. Principen är detsamma som förskolekillarna som får hållas när de tetas och drar någon i håret. "De vet inte bättre" "De kan inte uttrycka sig på något annat sätt". Skitsnack! De gör det för att de aldrig fått lära sig något annat!

Isabelle avslutar med att hon förstår att killar kommer från en kultur där det inte är tufft att gråta och visa känslor men att hon är trött på att ha överseende och vara förstående med killars beteende. Jag citerar delar av Isabelles text:
"Att vara förstående är något av det mest passiviserande som finns. Det gör att man sväljer ilskan tills den stängts inne så länge att den förvandlats till gråt. Att gråta är betydligt med ofarligt än att bli arg."
"En gråtande tjej kan alltid tröstas. Att gråta är utmattande."
"När man är arg glömmer man att ha överseende... Och när man för några sekunder glömmer att vara en förstående flickvän känns det plötsligt som att man kan bli vad som helst"

Så klart så dissade några av männen på jobbet krönikan. För vad vet en 24 tjej (Isabelle) om livet och om män. Mer än många män skulle jag vilja påstå, kanske mer än mig. För hon har i alla fall sett de mönster jag själv nästan svalt som sanning. Att vi tjejer ska vara förstående och tuffa till oss för att vi ska kunna hantera männen och deras bristande kommunikationskapacitet som tar sig uttryck i neandertal- och sandlådebeteende.