Tålamodsprövande

Ni vet när man står i en kö, man har inte all tid i världen och kunderna framför dig är människor med ALL tid i världen, de tar god tid på sig och ofta har de glömt hur man använder kortterminalen. I sådana lägen kan man känna att tålamodet börjar tryta.
Kanske är du en sån som blir irriterad när personen i bilen framför dig pendlar mellan 75 och 85 km/h på en 90-väg. Du intalar dig att det i slutändan inte spelar så stor roll, du tjänar kanske ett par minuter och oftast är det inte hela världen. Men du blir irriterad.
Eller när personerna framför dig ska lösa en tågbiljett och de inte vet hur de ska trycka. "Nä men oj, var det inga pengar kvar på kortet" och tåget avgår om 2 minuter.

Alla de här situationerna är sådana som ibland kan driva mig till vansinne. Varför ska t.ex. alla pensionerna gå och handla vid lunchtid när vi som jobbar har lite ont om tid? Eller varför kan inte bilisten framför mig köra liiiite närmre kanten (när det finns gott om plats) så jag kan köra om? Det sistnämnda scenariot händer mig relativt ofta men om jag märker att det är en eller flera personer som inte brukar åka tåg, då brukar jag istället fråga om de behöver hjälp. Det går oftast mycket fortare, det blir rätt och alla hinner lösa biljetter och alla är glada. Det sista kan ju också åtgärdas av att jag är i bättre tid till tåget, men är man tidsoptimist så är man.

Hur som helst. Det finns även en annan kategori av händelser som testar gränsen för ditt tålamod, och de tär de saker du inte kan ro för, de du inte kan påverka alls.

Exempel 1.
Vi har lite löst börjat titta på större lägenhet och nu i helgen så hittade vi en vi tyckte mycket om men den saknade en del funktioner vi bedömer vi inte kan vara utan. Då blir jag så där lite småirriterade. Jag vill hitta lägenhet NUUUU! Det är absolut ingen brådska men när man väl bestämt sig så vill man att det ska hända nu. Vi letar vidare och förr eller senare så hittar vi vår drömlägenhet, det vet vi.
Vi får helt enkelt bara vänta...

Exempel 2.
Jag har nu tagit min medicin mot Hypotyreos i en vecka. Jag vet att det kommer ta flera veckor innan det börjar ge resultat och att det kan ta flera månader innan dosen är rätt inställd. Jag kan inte påverka detta på något sätt. Jag vet heller inte vad i min kropp som påverkas av detta så jag vet ju inte hur frisk jag blir när jag är frisk. Kanske kommer allt vara nästan som det är nu?
Jag får helt enkelt vänta...

Exempel 3.
Vi hade ju bestämt att vi skulle skaffa barn men pga exempel 2 så har vi fått skjuta upp det eftersom min kropp inte kan hantera en graviditet just nu. Vi blev ju så klart båda besvikna över detta men vi vet att vi inte kan göra något åt det. För både mig och förhoppningsvis blivande barn så måste jag ju vara frisk.
Vi får helt enkelt vänta...

Men hur mycket det sunda förnuftet än säger att allt detta kommer att lösa sig så testar det mitt tålamod. Jag vill ju allt det där nu eller i alla fall väldigt snart men vi får helt enkelt vänta...

Äntligen en diagnos! (Tack primärvården!)

Trots att jag gnällt lite de senaste veckorna för att min läkare var på semester och jag därför fått vänta på resultaten på alla prover och röntgen så är det förlåtet nu.
I morse ringde hon nämligen och gick igenom alla proverna och de olika värdena på dem så slutade det med att jag faktiskt fått en diagnos, Hypotyreos.

Läs mer om Hypotyreos här

Det är allvarligt om det går obehandlat men med en tablett om dagen så kommer jag att kunna leva precis som vanligt. Listan över symptom kan göras lång så det ska faktiskt bli spännande att se vad som berör på detta och blir förändrat och vad som kommer bestå.

När det gäller magnetröntgen så hittade de det inget allvarligt fel men en avvikelse i blodkärlen gör att både jag och mina röntgenplåtar får en remiss till neurologen.

Att jag gnällde innan över att läkaren skulle ha semester precis när jag gjort alla proverna var ju så klart ett tecken på att nervositet för vad som skulle framkomma. Men när jag funderar vidare på detta så är detta inte hela sanningen. Mycket av otåligheten beror nog också på att, i alla fall jag, är så van vid att allt går fort och att man aldrig behöver vänta. Allt serveras framför dig och vi har nog alla till mans/kvinns blivit lite lata och bekväma.

Vidare så är jag också ofantligt tacksam över att jag bor i Sverige. Visst finns det samhällsklyftor och visst har vården fått sig en rejäl törn med den senaste blå regeringsåren men trots detta så finns det nog t.o.m hos de blå en viss känsla för att mycket av Sveriges framgång beror på det fina (om än något grovmaskiga) skyddsnät som finns idag. Visst finns det de som inte har råd att gå till läkaren, det är jag fullt medveten om men om vi lägger allt det orättvisa åt sidan för en sekund så inser vi ändå att vi har en bra grund.
 I denna sjukdomsutredning så har jag än så länge gjort ett läkarbesök och två provtagningar på min vårdcentral (varav ett prov skickades till ett annat labb) samt två omgångar röntgen av huvudet för 120 kr. 120 spänn! Det är nästan samma summa som jag betalar för att gå på bio till helgen. Det är lågt det... t.o.m lägre än Glocalnet.

Visst behöver vi jobba vidare på att förändra samhället men just idag tänker jag bara vara så glad för att det på min vårdcentral jobbar engagerade sjuksköterskor och läkare som tagit mina diffusa klagomål på största allvar.

Heja Sverige och heja alla oss som bor här och tack till Östermalms Vårdcentral i Kristianstad!

Ett tag sen sist...

Hmm, ja det var ett tag sen sist jag gjorde ett inlägg och det beror framförallt på att jag inte haft tid (prioriterat annat) men också för att det händer så mycket på jobbet att bara tanken på att blogga när jag kommer hem känns måttligt tilltalande.

Jag kan dock meddela att utredningen för att komma underfund med mina suspekta sjukdomsdagar då jag fysiskt klappar ihop fortskrider och jag har nu röntgat huvudet två gånger och förhoppningsvis får jag några vettiga svar under veckan...

...vidare kan jag också meddela att min tur till Stockholm och kursen "Marknadsföring i praktiken" var väldigt lyckad och jag känner mig redo för nya utmaningar på jobbet...

...apropå jobbet ja. I år är det en sån där galen vår då det är två stora mässor inom loppet av två veckor i mars samt som vår katalog ska gå på nytryck innan mässorna... Med andra ord så är det vansinnigt mycket att göra...

...som om inte det vore nog så händer det dessutom lite roliga saker i omgivningen, vissa mer eller mindre hemliga, men det är kul att ha saker att se fram emot även efter vår bröllopsresa...

... som vi som bekant åker på den 16 april och är borta fyra veckor i stora landet i väst. Det kommer att bli fyra fantastiska men intensiva veckor då vi ska besöka flera av makens släktingar i USA (flera olika orter) samt se alla de klassiska turistattraktionerna.

Så jag hoppas att ni har överseende med att jag är lite frånvarande på bloggen.

Som avslutning vill jag dock tipsa om en bok som heter Kollaps och är skriven av David Jonstad. Den tar sig an problematiken kring vårt konsumtionssamhälle utan att för den saken skull mena att jorden ska gå under som den gör i alla fina amerikanska filmer. Jag har än så länge bara kommit halvvägs men det var en väldigt intressant halva.
Go´ läsning!