Stockholm-Milano-USA :)

Jag vet att det går en evighet mellan mina blogginlägg men just nu har jag min mest hektiska fas på jobbet. Det är perioden då katalogen på 180 sidor och 7 språk ska bli färdig samtidigt som det är två stora mässor, en Stockholm och en i Milano.

Idag hade jag dock inte tänkt gnälla över hur mycket jag har att göra utan istället jubla över det fina vädret och vad som känns som den första vårdagen! Gick en liten promenad på lunchen och det var ljuvligt och bara så där skönt det kan vara när solen skiner och fåglarna kvittrar och hela världen känns som den väntat på värmen.

Lägg dessutom till att jag har mycket roligheter framför mig, både på jobbet och privat, så känns det som om allt annat skit får gå någon annanstans för jag har inte tid med det. Nu är det vår och jag har dessutom lyckats hitta ett par snygga svarta stövlar i storlek 42 som jag kan ha på mässorna (om jag får leveransen i tid).

Förresten... Det kommer säkert inte bli så mycket bloggande för en tid framöver heller, är inte hemma särskilt mycket innan bröllopsresan och sen är vi ju borta i 4 veckor. Kanske nästa blogginlägg inte blir skrivet förrän i mitten på maj. Men misströsta inte. Vi kommer att ha det SÅÅÅÅ bra :)

Vi ses!

Blommor utanför jobbet, taget förra våren.

Jag är en normalvariant!

Tänk det är ofta så jag känt mig, som en normalvariant. Man är inte helt enligt mallen/standarden men inte så utstickande så att man är udda eller onormal. Bara så där lite svenskt lagom annorlunda.

Det var i samband med magnetröntgen av huvudet på mig som det visade sig att blodkärlen inte är "dragna" enligt mallen och att ett av blodkärlen dessutom är lite mindre (eller tunnare, fattade inte riktigt vilket). Inte så att det är farligt på något vis utan det är bara en normalvariant, lite lagom annorlunda.

För övrigt så tycker jag mig nu märka en skillnad med medicineringen trots att det är en löjligt liten dos Levaxin jag börjat med (25 mg/dygn för den som är medicinskt intresserad). Detta är startdosen och den får dubbleras max vart 4:e vecka tills rätt dos är nådd. Det finns inga biverkningar men vid för hög dos kan man få små bagateller som hjärtklappning. Jag har surfat runt lite och insett att dosen ofta är över 100 mg så det kommer säkert ta ett tag till innan vi hittat rätt för mig.

Hur som helst, det var ju inte det jag skulle snöa in på utan det faktum att jag inte känner mig så trött längre. Ni skulle sett mig första och andra veckan jag tog medicinen. Kära nån var trött jag var!!! Jag somnade ofta i soffan på kvällen och en av helgerna fick jag lägga mig och sova lite på eftermiddagen för att orka.

Jag kan förstås inte säga att det berodde på medicinen men allt annat var konstant och varför skulle kroppen inte reagera? Den fick ju plötsligt ett tillskott av hormon som den saknat och från att gå på lågvarv så kan den plötsligt köra igång maskineriet igen.

Men annat har det varit de senaste dagarna. Jag har mått så mycket bättre! Jag har haft en helt annan ork. Jag har t.ex. inte somnat så fort jag satt mig på bussen eller tåget hem utan orkat vara vaken. Jag hoppas det beror på medicinen och jag hoppas det kommer bli än bättre. Det känns på sätt och vis som den ultimata vitaminkicken och lägg då till att det dessutom är på väg mot ljusare och varmare årstider. Det här kan bli hur bra som helst!

Försökte hitta en bild för att visa hur liten tabletten är men hittade
denna kattbild när jag sökte på Levaxin. Det var en tjej som lagt upp
den för att symbolisera hennes humör. Kul/söt bild i alla fall :)

Tålamodsprövande

Ni vet när man står i en kö, man har inte all tid i världen och kunderna framför dig är människor med ALL tid i världen, de tar god tid på sig och ofta har de glömt hur man använder kortterminalen. I sådana lägen kan man känna att tålamodet börjar tryta.
Kanske är du en sån som blir irriterad när personen i bilen framför dig pendlar mellan 75 och 85 km/h på en 90-väg. Du intalar dig att det i slutändan inte spelar så stor roll, du tjänar kanske ett par minuter och oftast är det inte hela världen. Men du blir irriterad.
Eller när personerna framför dig ska lösa en tågbiljett och de inte vet hur de ska trycka. "Nä men oj, var det inga pengar kvar på kortet" och tåget avgår om 2 minuter.

Alla de här situationerna är sådana som ibland kan driva mig till vansinne. Varför ska t.ex. alla pensionerna gå och handla vid lunchtid när vi som jobbar har lite ont om tid? Eller varför kan inte bilisten framför mig köra liiiite närmre kanten (när det finns gott om plats) så jag kan köra om? Det sistnämnda scenariot händer mig relativt ofta men om jag märker att det är en eller flera personer som inte brukar åka tåg, då brukar jag istället fråga om de behöver hjälp. Det går oftast mycket fortare, det blir rätt och alla hinner lösa biljetter och alla är glada. Det sista kan ju också åtgärdas av att jag är i bättre tid till tåget, men är man tidsoptimist så är man.

Hur som helst. Det finns även en annan kategori av händelser som testar gränsen för ditt tålamod, och de tär de saker du inte kan ro för, de du inte kan påverka alls.

Exempel 1.
Vi har lite löst börjat titta på större lägenhet och nu i helgen så hittade vi en vi tyckte mycket om men den saknade en del funktioner vi bedömer vi inte kan vara utan. Då blir jag så där lite småirriterade. Jag vill hitta lägenhet NUUUU! Det är absolut ingen brådska men när man väl bestämt sig så vill man att det ska hända nu. Vi letar vidare och förr eller senare så hittar vi vår drömlägenhet, det vet vi.
Vi får helt enkelt bara vänta...

Exempel 2.
Jag har nu tagit min medicin mot Hypotyreos i en vecka. Jag vet att det kommer ta flera veckor innan det börjar ge resultat och att det kan ta flera månader innan dosen är rätt inställd. Jag kan inte påverka detta på något sätt. Jag vet heller inte vad i min kropp som påverkas av detta så jag vet ju inte hur frisk jag blir när jag är frisk. Kanske kommer allt vara nästan som det är nu?
Jag får helt enkelt vänta...

Exempel 3.
Vi hade ju bestämt att vi skulle skaffa barn men pga exempel 2 så har vi fått skjuta upp det eftersom min kropp inte kan hantera en graviditet just nu. Vi blev ju så klart båda besvikna över detta men vi vet att vi inte kan göra något åt det. För både mig och förhoppningsvis blivande barn så måste jag ju vara frisk.
Vi får helt enkelt vänta...

Men hur mycket det sunda förnuftet än säger att allt detta kommer att lösa sig så testar det mitt tålamod. Jag vill ju allt det där nu eller i alla fall väldigt snart men vi får helt enkelt vänta...